Vikingchips pt. II

Igår kväll skulle jag berätta det roliga viking-chips-scenariot för Erica. Det lät såhär:
Jag: Det var bara ett par veckor sen Sandra fick reda på att Vickningschips heter så och inte Vikingchips.
Erica: Det heter ju Vikingchips.
Jag: Vad bra att du fick reda på det såhär istället för... (se Vikingascenario i föregående post).

Jag såg första delen av No Direction Home igår och blev helt återkär i Bob Dylan. Men nu måste jag sticka till Backa för sista gången på jag vet inte hur länge men ett bra tag antar jag. Lite sorgligt men också ganska skönt.

Skända katten efter vinden

En härlig helg har det varit ändå. Igår var jag på förfest hos Elias och sen gick vi på Crush och på vägen dit hade jag en mycket intressant diskussion med en kompis till Elias om Simpsons och Family Guy och seriernas respektive inflytande på världen och sånt, och jag kände att jag var helt smart. Erik gav mig Planet Simpson i 25-årspresent och den är sjukt bra. Jag får väl göra som Erica säger och doktorera i Simpsonologi vad det lider. Sen träffade jag Frida på Crush och hängde med henne och Malin och det var roligt. Jag hade sett jättemycket fram emot att få visa Frida tatueringen eftersom jag inte hade träffat henne sen jag gjorde den men när jag visade den sa hon "ja, jag har väl sett den på bloggen eller?" vilket väckte ganska motstridiga känslor i mig eftersom jag dels ville att det skulle vara nytt men samtidigt är det alltid kul att inse att det faktiskt finns folk som läser bloggen.

Alla är med och ändå inte. Det gillade jag.

Sen sov jag toklänge och sedan har jag och Sandra och Fredrik suttit hela eftermiddagen och ritat. Toksoft.

Mental floss, som Jimpan Morrison skulle kallat det.

När jag och Sandra skulle gå och hämta pizzorna snackade vi om nånting som fick mig att säga att jag kände mig som en hycklare, en kappvändare, eller kanske en kattskändare, varpå uttrycket "att skända katten efter vinden" var fött. Det var helt enkelt en sån dag idag. När vi satt på Nyhavn och drack öl lite senare berättade Sandra att hon tills för bara ett par veckor sen trott att Vickningschips hette Vikingchips. Då drog jag igång en lång utläggning om vilken tur det var att hon fått reda på det på ett stillsamt sätt istället för följande scenario:

Vikingar anfaller.
Sandra: Hallå där vikingarna, varför tar ni inte en paus i ert plundrande och skövlande och kattskändande och äter lite Vikingschips?
Misc. viking: Åh, Vikingchips! Vad gott! Men vänta lite... Det här är inte Vikingchips, det är Vickningschips!
Vikingar blir arga. Plundrar mer.

Det är inte lätt. Sen kom Marcus och så snackade vi först om att göra en orkester med pyttepyttesmå instrument men kom fram till att det vore roligare med riktigt stora instrument som man behöver runt tvåhundrar dvärgar flör att kunna sköta. Vi tummade på att genomföra det projektet nångång.

Imorgon kommer solsken hem och jag ska laga canneloni till oss.

Om att göra människor nöjda

Ibland lever jag stycken av mitt liv helt uppe i en känsla eller liknande utan att riktigt inse vad jag gör. Det kan hända att jag reflekterar - det är oftast helt säkert så att jag reflekterar - men i så fall missar jag ofta den stora biten som är mitt liv och fokuserar på det lilla stycket. Som de här typ sex veckorna som jag helt gått upp i Backaprojektet och inte insett att det finns en massa annat liv att leva vid sidan av. Fast det måste inte vara så heller. Så här:

Jocke messade mig tidigare ikväll och frågade om jag ville dricka en födelsedagsöl med honom, vilket jag gärna ville. Dessutom har Erica just åkt till Nässjö vilket gör att jag verkligen behöver underhållas för att inte bara sitta hemma och sakna henne och lägga patiens. (Mitt snitt i Klondyke by Threes är 30% mot genomsnittet 12,5%. Jag tror jag behövde dricka öl.) Så satt jag vid elva-snåret och hade druckit tre öl och tänkte att jag ju borde gå hem nu eftersom jag ska upp tidigt imorgon till Backa och att jag ville ringa Erica också, men samtidigt var det väldigt trevligt och kul att träffa Géza igen och öl är ju gott etc. så jag bestämde mig för att jag minsann fick dricka en öl till och stanna till tolv så jag kunde gratta Jocke på hans riktiga födelsedag. Så det gjorde jag. Sen, fem över tolv, var min öl slut och jag gick hem. På vägen, innan jag plockade fram min mp3 och lyssnade på Punch Card med A Secret Chord, klurade jag på vad det var som fick mig att inte bara dricka den där sista ölen som jag ville ha hela tiden och kom fram till att jag är lite lätt neurotisk i min vilja att göra människor nöjda. Inte vara trött och lite halvt bakfull imorgon för Anders skull och antagligen för de andra snubbarna där ute. Hem så jag kan ringa Erica, för min egen skull men också för hennes. Ta hand om min plånbok som ändå mår alldeles utmärkt tack vare Kroksbäckslönen. Hm, jag vet inte.

På onsdag ska jag till en kurator på Studenthälsan. Det här är väl en sån typisk sak att ta upp med honom antar jag.

Vidare har jag blivit ombedd att skriva tre artiklar till Malmö Högskolas hemsida om studentinflytande samt blivit medbjuden upp till Stockholm i början av november som studentrepresentant när Lärarutbildningen ska söka pengar ur KK-stiftelsen för sitt användande av IT i utbildningen. Förra hösten var också sån här. Det är roligt.

Ny tatuering!

Vi var på den stora tatueringsmässan på Slagthuset igår, först jag och Erica och sen kom Erik. Jag har gått och klurat på en design ganska länge utan att riktigt komma mig för att skissa upp den men jag hade pengar med mig för säkerhets skull... Så hamnade vi vid ett bås där en stor svart kille frågade om jag letade efter något särskilt. Tja, typ ett hjärta av sten sa jag och så snackade vi lite och så pekade han på en kille som satt i båset och sa att han kunde rita en på frihand åt mig om jag ville men att han inte kunde så mycket engelska och så vidare... Jaja, lång historia kort, den här polske killen Leszek var skitduktig och sjorde ett tokfint hjärta på armen på mig. Det tog två timmar med två rökpauser och kostade 1500 spänn vilket var helt okej för en så proffsig tatuering tyckte jag.

Bilden är väl inte så där tokbra kanske men det var svårt att ta en själv. Jag ska be nån annan ta en på den och kanske lägga upp en bild på Ericas nya också så småningom.

Senare, när jag pallar, ska jag också lägga upp en text om hur sur jag blev på hela graffitivärlden i fredags och varför jag i nuläget inte alls känner för att måla mer graffiti, ett beslut som jag visserligen misstänker applåderas av de som irriterar mig men... Vafan. Den kommer, tillsammans med målningen som för tillfället ser ut att ha blivit min sista.

Men överlag har jag värsta peppen efter igår! Lite kanske också tack vare The Receiving End of Sirens som är ett av mina allra bästa band just nu.