torsdag, maj 24, 2007

Utanför språket?

Vi satt på svartklubben vid Måns i för ett tag sen och pratade (insiktsfullt som alltid efter tio 2.8-or och el-spel) och jag tyckte att 'feminism' var ett problematiskt ord eftersom det rymmer en myriad olika tolkningar av begreppet - inte sällan rakt motstående och oförenliga - och alltid helst måste förses med ett prefix (radikal-, likhets-, etc.) för att det ska gå att skilja på företrädare för olika 'feminismer'. Alternativet tyckte jag då var ett begrepp som seglade upp i debatten ungefär samtidigt som feminismen, nämligen 'postkolonialismen', som jag tyckte var ett svårare ord att suga upp och försöka förändra meningen av. Så långt minns jag att vi kom i lördags.

Men nu har jag tänkt lite mer på det och insett att det egentligen inte spelar någon roll vilket ordet är. 'Postkolonialism' är inte bättre rustat än 'feminism' mot den här betydelseförskjutningen, och inget annat ord heller. Det är inbyggt i maskineriet att ett ord fångas upp och används på olika sätt för olika syften, och jag har en känsla av att det oftast handlar om en förskjutning som är det rådande till gagn - som med Orwells nyspråk.
Ordet är det yttersta maktmedlet. Att inrikta sig på att försvara innebörden av ett visst ord är att förneka att makten över språket är central för att upprätthålla ett förtryck - för att frigöra sig från förtrycket måste man frigöra sig från språket. Man måste kunna säga samma sak på tusen olika sätt med helt andra ord. Eller helt utan ord.

Men nu tror jag plötsligt inte att det går. Vi behöver ju språket, annars skulle vi ha väldigt svårt att göra nån fejkad ordning av allt kaoset. Hmm. Så då får jag alltså acceptera en viss grad av förtryck om jag inte vill bli utkastad i total förvirring? Det här kommer ju ingenstans.