Om morfars grav fortfarande stod öppen, som den gjorde i februari förrförra året när det var slask, hade allting hamnat där till slut. Det är väl kanske något jag inte bearbetat. Eller snarare nånting jag ofta bearbetar, som jag tycker om att bearbeta och därför inte slutar bearbeta. Mer så tror jag. För när jag viskade hejdå till morfar när hans grav fortfarande stod öppen och jag hade för trånga skor kändes det bra. Det var ett bra hejdå. Och när jag viskade igen idag kändes det också bra. Jag tror det känns bra för att det känns. Det är bra att det suger i magen när jag viskar till morfar, för det är nånting som får det att suga i magen på mig. Det finns en massa gravar som aldrig fylls igen.
Mitt sista minne av den staden förblir sällan vad jag rent intellektuellt vet att det var. Det blandas gärna med den där gången när Morfars grav fortfarande stod öppen och det var slask på marken och jag hade för trånga skor. Så står jag där, listigt förklädd till vuxen och känner julisol i nacken och februarislask mellan tårna och inga minnen går längre att bevisa. Det finns gravar som aldrig fylls igen. (Som parenteser som aldrig stängs.
