Ang. metaforen "Livet är en resa"

Jag gillar tåg. Speciellt när jag har platsbiljett så ingen kan be mig dra åt helvete efter att jag satt mig ner. Har jag ingen platsbiljett brukar jag sätta mig i gången vid kaffeautomaten som bara tar danska pengar för jag tycker inte det är värt oron jag får i kroppen av att när som helst kunna bli ombedd att dra åt helvete utan att jag kan säga emot. Det är därför jag är skeptisk till att låta någon annan sitta på min plats. Jag blir hellre uppfattad som dryg än blir tillsagd att dra åt helvete utan att ha något att försvara mig med. Som en platsbiljett.

Det är bara att stiga på! Sen kan jag göra precis vad jag vill tills jag är framme. Det är väl därför jag tycker om att åka tåg, antar jag. Livet skulle varit så! Det hade varit sweet. Som Gauntlett skriver om i Creative Explorations¹ angående metaforer. Han refererar till en bok av Lakoff och Turner (nej, Johnson menar jag. Var fick jag Turner ifrån?), Metaphors we live by², där de skriver att vi använder oss av en uppsättning grundmetaforer, som till exempel livet är en resa, som vi sedan använder i dagligt tal, som jag gjorde ovan när jag jämförde en tågresa med livet.

Fast det finns problem med en sådan liknelse. Jag kan inte ju inte sakta ner och titta på naturen, eller kanske till och med stanna om jag ser något jag vill undersöka närmare. Frågan är väl om metaforen resa syftar till resan vi gör i tiden, eller om det är berättelsen vi skapar om oss man menar. Den rör sig ju visserligen också någorlunda kontinuerligt genom tiden men besitter ändå en något större frihet. Tänker jag.

Om metaforen rör sig om det förra stämmer den ju bra – vi kan inte stanna tiden eller ens sakta ner den en smula när vi tycker livet är sådär extra fint. Är det den senare aspekten av ”livet” som åsyftas blir det hela mer problematiskt för den resan kan vi laborera mera med. Hoppa över tråkiga bitar, koncentrera oss på detaljer i det som är intressant, gå tillbaka om det är något vi glömt eller som får en annan betydelse i ett nytt ljus. Då är livet mer som en road trip – friare men också mer ansvarskrävande. En resa är det helt klart – frågan är vem som har råd med platsbiljett.

1Gauntlett, David (2007). Creative explorations. Routledge.

2Lakoff, George och Johnson, Mark (1980, ny utgåva 2003). Metaphors we live by. University of Chicago Press.

Utanför språket?

Vi satt på svartklubben vid Måns i för ett tag sen och pratade (insiktsfullt som alltid efter tio 2.8-or och el-spel) och jag tyckte att 'feminism' var ett problematiskt ord eftersom det rymmer en myriad olika tolkningar av begreppet - inte sällan rakt motstående och oförenliga - och alltid helst måste förses med ett prefix (radikal-, likhets-, etc.) för att det ska gå att skilja på företrädare för olika 'feminismer'. Alternativet tyckte jag då var ett begrepp som seglade upp i debatten ungefär samtidigt som feminismen, nämligen 'postkolonialismen', som jag tyckte var ett svårare ord att suga upp och försöka förändra meningen av. Så långt minns jag att vi kom i lördags.

Men nu har jag tänkt lite mer på det och insett att det egentligen inte spelar någon roll vilket ordet är. 'Postkolonialism' är inte bättre rustat än 'feminism' mot den här betydelseförskjutningen, och inget annat ord heller. Det är inbyggt i maskineriet att ett ord fångas upp och används på olika sätt för olika syften, och jag har en känsla av att det oftast handlar om en förskjutning som är det rådande till gagn - som med Orwells nyspråk.

Ordet är det yttersta maktmedlet. Att inrikta sig på att försvara innebörden av ett visst ord är att förneka att makten över språket är central för att upprätthålla ett förtryck - för att frigöra sig från förtrycket måste man frigöra sig från språket. Man måste kunna säga samma sak på tusen olika sätt med helt andra ord. Eller helt utan ord.

Men nu tror jag plötsligt inte att det går. Vi behöver ju språket, annars skulle vi ha väldigt svårt att göra nån fejkad ordning av allt kaoset. Hmm. Så då får jag alltså acceptera en viss grad av förtryck om jag inte vill bli utkastad i total förvirring? Det här kommer ju ingenstans.

Terapi för vårt kära Sverige

Antons nya roomie Magnus och jag satt och pratade politik igår ikväll och han ställde en fråga som jag får alltför sällan i sammanhanget – vad jag skulle göra om jag fick chansen att förändra? Det är så mycket diagnoser jämt när vi sitter som hos Måns och snackar men det är sällan fokus på behandlingen. Så frågan blev till slut “om du fick genomföra tre idéer till förändring, vilka skulle de vara?” Jag tog en regncheck eftersom frågan blev stor och jag gärna tänker innan jag svarar men för att faktiskt göra något av det, och för att jag inte har något bättre för mig, så tar jag och jobbar på det idag.

Jag snackade med Nilso häromdagen och med Måns i onsdags när vi hade gjort glögg på Draktårar om KBT (korkad adress!) och den heliga treenigheten Tanke Känsla Handling, och de är ju tre, precis som antalet ideér i min uppgift, så jag tänker utsätta Sverige för lite KBT här – iallafall ett första möte. Sen får vi se om det kan bli aktuellt att träffas igen för att utvärdera längre fram i tiden. Med tanke på vilket håll vi är på väg åt är jag rädd att det snart är för sent för den här typen av behandling.

Men jag måste börja ett steg längre bak – i hur glad jag är att de är tre och inte två. Konstruerade dikotomier är det värsta jag vet plötsligt. Det måste ju finnas en möjlighet att gå utanför frågans kontext, ett svar som Pirsig¹ hänvisar till det japanska mu, som betyder ungefär, och det här älskar jag: “unask the question”.

- Står de små switcharna i en avstängd dator på 0 eller 1?

- Mu. Unask the question. Så länge datorn är av står de på varken eller och frågan har ingen betydelse.

Eller varför inte:
- Är du man eller kvinna?
- Mu. Unask the question. Varför tvingas att välja?

Kontexten gör frågan irrelevant. Det är coolt. Och det måste klargöras innan vi ger oss in på Tanke för en stor del min kritik mot Tanke är just att den bygger på en av de mest klassiska konstruerade dikotomierna, den mellan just tanke och känsla, där den dessutom gör sig själv till den starka parten alldeles av sig själv. Så innan vi går vidare: vad är viktigast, tanke eller känsla? - Mu.

Tanke

Hur undersöker vi Tanke i dagens samhälle? En idé är ju att kolla på den offentliga debatten där pålästa personer diskuterar hur vi ska lägga upp det ena eller det andra. Och vad genomsyrar debatten? Jo, ett krasst ekonomiskt tänkande som under inga omständigheter får ifrågasättas, för då är man oansvarig. Men det tänket är ju ett resultat av ett kapitaliskt paradigm, det är inget självklart.

En annan sektor av samhället där Tanke är allenarådande är juridiken. Även den skulle nog må bra av att tillåta sig att svara mu på en del frågor, för försök inte lura i mig att a) rättsystemet är välfungerande idag eller b) det är det bästa vi kan få. Det här är områden där man glömt bort att det är människor bakom rättsfall och budgetar och där systemets rigiditet är som tydligast. Det är därför folk så ofta råkar illa ut just här.

Så förändring nummer ett, Tanke, skulle vara att öppna för andra värden, bryta det kapitalistiska paradigmet och förnuftets tyranni – att förändra kontexten och tvinga fram nya frågor.

Känsla

Känsla är svårare. Mycket därför att det är lätt att falla in i att tänka kring känslan fast det ju blir att han hamnat tillbaka i tanke då. Och den största fallgropen är naturligtvis att det är näst intill omöjligt att röra sig bortom språket, och språket är tankens domän. Precis som tanken säger att ekonomi grunden till allt säger språket att det som det inte finns ord för, det som inte kan beskrivas, det finns inte. Mu säger jag, det gör det visst. Men samtidigt som jag skriver det här talar, nästan skriker en röst åt mig att det är flum, att det är de materiella villkoren som gäller och ingenting annat. Men det tror jag inte längre. Man kan inte räkna ut matematiskt hur ett samhälle ska organiseras och tro att det blir så. Där kommer Känsla in. Kaoskompetens kan man säga.

Problemet med Känsla idag är att Känsla nummer ett är Rädsla. Medier spelar på vår Rädsla för att sälja lösnummer och makthavare hakar på för att styra oss i en eller annan riktning. Här är det som viktigast att Känsla och Tanke samarbetar, för Handlingar utförda på ren Tanke eller ren Känsla tenderar att bli... Tja. Extrema, liksom.

Förändring nummer två blir att uppgradera Känsla, att erkänna att bara för att det inte är bevisat och uträknat med dagens iskalla logik betyder inte det att det inte är relevant.

Handling

Handling är nästan svårast. Hur handlar Sverige? Vad är isåfall “Sverige”? Utrikespolitiskt? Inrikespolitiskt? Är det summan av befolkningens handlingar vi är ute efter? Alltihop på en gång? Ja shit. Dessutom: vad kommer handlingarna av, alltså vad är naturligt och vad är kulturellt? Arv/miljö? Ännu en konstruerad dikotomi! Vad spelar det för roll vad som kom först av hönan och ägget när man inte ens vet vad som är höna och och vad som är ägg? Tanken med KBT är ju att de tre ska påverka varandra i postivit riktning, att positiva tankar ger en bra känsla som gör att man handlar bättre, som gör att man mår bättre och tänker bättre etc. Bra spiraler. Så den tredje förändringen är inte min utan allas: Handla solidariskt. Så den räknas knappt. Det måste finnas en mer konkret Handling.

Jag vet! En genomgripande omfördelning av rikedomar och resurser i samhället. Företagsvinster och makten över sin arbetsplats till arbetarna som skapat dem istället för till aktieägare. Återtagande av privatiserad och utsåld allmännytta. Det är en mycket konkret handling.

Ja det här är väl vad jag orkar med på en eftermiddag.

1Pirsig, Robert M., Zen and the Art of Motorcycle Maintenance (1974) London: Vintage