Stumbling towards glory

Första repan med Conshitas avklarad! Det var jättekul och kändes som att det nog ska gå. Spelningen är på Bodoni den 27 maj. Kom och mosha!

Långa låttitlar

Det är något visst med långa låttitlar. Bright Eyes "Oh, You Are the Roots That Sleep Beneath My Feet and Hold the Earth In Place" har länge varit en favorit och nu hittade jag också Los Campesinos! "This Is How You Spell 'Hahaha, We Destroyed the Hopes and Dreams of a Generation of Faux-Romantics'".
För att inte tala om the Locust som ju har en förkärlek för långa låttitlar. Ofta längre än låten själv.

Ja, det är väl för att slippa skriva fyra sidor på trekvart som jag sysslar med det här istället.

And that's the end of that chapter, concl.

Fick just mail från min examinator att jag fått VG på examensarbetet. Kul!

Ruination day smyger sig på

Shit! Idag är det ju den 14 april. Det var nära att jag missade att lyssna på April the 14th (Part 1) och Ruination Day (Part 2) från Gilliam Welchs Time (The Revelator) som jag gjort en mer eller mindre besatt tradition av att göra så här års (eller, idag för att vara mer precis). Förra året avsåg jag att ha skrivit färdigt en text som på ett överskådligt sätt sammanförde:

• mordet på Abraham Lincoln (The Great Emancipator som förekommer i texten och som sköts av John Wilkes Booth den 14 april 1865 (som även var långfredag det året, vilket det även var 2006) och dog på morgonen den 15 april
• John Luther "Casey" Jones, "the brave engineer" som också förekommer i texten och som dog 35 år och två veckor senare den 30 april 1900 när han försökte stoppa sitt skenande tåg
• Titanic, som krockade med ett isberg den 14 april 1912 och vars öde Welch jämför med Casey Jones ("God moves on the water like Casey Jones") och
• det här med att känna sig tvungen att lyssna på viss musik vid en viss tidpunkt, såsom Gillian Welch idag och Last Days of April om ett par veckor (och June of 44, Death in June och June Panic om ett par månader?)

...men jag lyckades aldrig få ihop det och inte heller i år eftersom Ruination day smög sig på mig bakifrån i år. Kanske blir 2009 året då det faktiskt har landat?

Så här skrev jag om Ruination day 2005 och 2006. Förra året gick det inte så bra. Jag hade säkert någon hemtenta att tänka på, och den där filmen jag och Mattis gjorde.

And that's the end of that chapter...

Skumt. Jag skickade just iväg den typ slutliga versionen av examensarbetet. Det tog tydligen bara ett par timmar (okej, kanske tio) att göra det sista när jag väl satte mig och gjorde det. Jag skyller på solen.
Ja, jag vet inte vad det finns att säga mer just nu. Det finns en massa saker jag vill fortsätta med och det ska jag såklart göra. Men när den kommer upp på MUEP säger jag till. Jag ska väl bara få ett okej av examinatorn först.

Fan vad skumt!

Vårpepp

Shit, det är inte helt dumt med lite sol och att det är ljust fast man sitter på biblioteket till lite i sju.

Så idag lyckades jag att läsa igenom allt jag hade kvar att läsa tills imorgon och sedan lägga tre timmar på att komma in i examensarbetet igen (så här två och en halv månad sen seminariet) och kanske, kanske kan jag rentav skriva färdigt det på fredag. Jag har svårt att föreställa mig känslan av att kunna släppa det och gå vidare med nästa fas och känna att jag kan gå djupare. Äntligen få in begär. Skriva om den till artikel. Vara toknära en examen. (Skumt! Jag började ju nyss. Eller om det var för fem år sen snart kanske.)

Och kanske njuta lite av b-uppsatsen som kommer nu. En av texterna jag läste idag eftersökte en ansats liknande den jag tänker mig (fast antagligen i lite större skala än b-uppsats). På ett sätt hade det ju varit kul att fortsätta med historian men ännu hellre skulle jag ju gräva ner mig i sociologiträsket. Samtidigt som skolan såklart ger tillfälle att ägna sig åt alltihop. Det är ju det som är det fina.

Jinnbob lirar Rogue Galaxy och det verkar djävligt schysst. Genomtänkt.

Och Crazy Unkle Pete har varit i staterna i en vecka. Crazy!

Roskildeband

Det här är alltid en bra tid på året för att hitta nya band eftersom man får ett mail i veckan med nya Roskildebokningar.

Förra veckan var det Holy Fuck som var den trevliga överraskningen, den här veckan hittade jag nästan ett nytt favvisband i Digitalism som låter som Daft Punk vs. The Killers eller nåt liknande kul. Det är ju alltid gött att veta att man snart ska se dem live också.

För ja, vi köpte biljetter förra veckan så nu blir det Roskilde i år igen. Först tre år i rad, sen tre års uppehåll, och nu har det blivit tre år på raken igen.

Det enda jag väntar på nu är mailet om att de har bokat Rage Against the Machine till Roskilde också så vi slipper åka en dag på Hultsfred.

Årets comeback

...måste väl ändå våren stå för. Hittills iallafall.

Jag har känt mig så sjukt stressad och nere senaste tiden, och så när det nu varit soligt i två dagar har jag plockat fram brädan och åkt ner till skolan och hem och det visade sig vara ganska nyttigt att röra på sig. Jag känner mig fortfarande sjukt stressad och kanske en smula nere men det är lättare att hantera när jag åker bräda. Det här kanske är sommaren när jag sätter ett trick!

Jag fick lämnat in hemtentan om Robert Bartletts Den Hängde också, bara en halvtimme försent. Det var skönt men jag känner, som vanligt, att jag kunde gjort mer. Jag önskar att formen var lite lösare på de här uppgifterna så jag kände att jag kunde utforska någon idé jag får när jag läser litteraturen istället för att behöva hålla mig till att skriva ännu en bokrecension. Det blir lätt en formexcercis istället och även om det ger mig något vet jag att det kunde gett mig mer. Jag är nämligen utbildad i att veta vad som ger mest.

Gaddning!

Tja, i väntan på en bättre bild och för den som mot förmodan fortfarande tittar in här ibland:


Gjord av min kära vän Sandra!

En för årstiden typisk återblick

Just nu ligger alla mina kläder på golvet och ovanpå dem min garderob som valde att kollapsa. Händelsen fick mig att se tillbaka på de Nettofynd jag gjort och vad som kommit att bli av dem.

* Sockarna
Jo, det kan hända att jag använder dem, men främst när alla andra sockar är i tvätten.

* Garderoben
Se inläggets inledning. Och ärligt talat var den skräp från början.

* Bonsaiträd
Så kortlivat att det inte hann få ett eget inlägg. Det var nog dött innan jag köpte det.

* Tangentbord
Det av mina Netto-"fynd" jag faktiskt haft användning för! Men det trådlösa med tillhörande mus som jag köpte hos Clas för en hundring mer är nog ett större kap och nu står det i sin låda bakom byrån.

Dessutom har jag köpt en datorväska jag aldrig använder och - det här blev heller aldrig ett inlägg - en fiol. Vänta...

* Fiol
Jo, det är sant. Jag gick på det igen i... augusti kanske, och köpte den usla plastfiolen de sålde. När jag kom hem märkte jag ganska snart att den inte kunde hålla stämningen på de två nedersta strängarna - den klarade helt enkelt inte att hålla så hårt eftersom stämskruvarna är av plast. Det borde jag ju insett och jag antar att det är skammen över att kunna göra den här listan som får mig att inte samla ihop all skit jag köpt hos Netto och dumpa det på deras trappa.

Det är ju iallafall skönt att jag inte handlar där längre.

Mastermind

Begäret tar över

Borde skrivit på hemtentan nu när jag ändå suttit uppe till över fyra men hemtentan är behov och examensarbetet är begär så det är det jag sysslat med istället. Om det nu är så att begäret alltid är kollektivt kan det passa ganska bra med att jag gärna sträcker ut lite fler tentakler än jag brukar göra när jag sitter och skriver sånt här. Examensarbetestyngden lade sig lite på mig nu också när det blev sent. Lika bra att jag sover nu.

Byte igen!

Jag är stolt att meddela att min dator numera är en Microsoft-fri zon. Jag installerade Ubuntu (kolla här!) i lördags och det gick sjukt smidigt. Det enda som krånglat så jag inte riktigt lyckats fixa det än är min mp3 men det ska finnas stöd för den så det är säkert bara nån liten detalj.

Nu måste jag däremot sätta igång med den här djävla skrivuppgiften trots att jag mycket hellre vill köra igång på riktigt med examensarbetet även om jag inte vet riktigt hur det ska se ut.

Ansvar är bästa förfall

Det är mycket nu. Men jag tycker ju om det och känner mig levande så egentligen tycker jag tvärtemot rubriken. Det var bara en så rolig felsägning av mig i lördags när vi kollade på matchen. Och nej, jag tänkte faktiskt inte säga anfall är bästa försvar utan något annat som jag inte kommer ihåg.

Nya rön II

Forskare har äntligen funnit svaret på den urgamla frågan vad som är hönan, och vad som är ägget.

Höna.Ägg.

Nu återstår bara frågan vad som kom först?

Visuell identitet

Det finns många sätt för mig att visa vem som är jag. Fingeravtryck och DNA om det är CSI. NetID om det är CSN. Den lilla dosan som räknar ut koder om det är SEB. Mitt leg om jag ska köpa folköl eftersom jag tydligen ser tio år yngre ut än vad jag är - och det är väl här mitt egentliga ämne kommer in: Jinnbob ville att jag skulle lägga ut bilder på mig själv som inte var störda. Om jag dör i sömnen inatt vill jag att ni alla ska veta att jag gjorde mitt bästa. Men det får vi väl hoppas att jag inte gör!



Så ser jag ut! Ibland.

Jinnbob defined

Igår var vi på Apoteket för Jinnbob skulle stacka upp med såna apoteksgrejer. Vid vitaminhyllan blev det dock tvärstopp - skulle hon köpa MittVal för kvinnor eller vegetarianer? Vi vägde fram och tillbaka men till slut fick hon fråga en av de alltid så trevliga och hjälpsamma personerna som man ofta ser jobba på Apotek vilken hon skulle välja: "jag är vegetarian - men jag ju kvinna också!" Svaret blev...

*trumvirvel*

...vegetarian-vitaminerna!

Jag passade direkt på att gratulera henne för att hon i första hand definieras utifrån en roll hon valt själv.

Ang. metaforen "Livet är en resa"

Jag gillar tåg. Speciellt när jag har platsbiljett så ingen kan be mig dra åt helvete efter att jag satt mig ner. Har jag ingen platsbiljett brukar jag sätta mig i gången vid kaffeautomaten som bara tar danska pengar för jag tycker inte det är värt oron jag får i kroppen av att när som helst kunna bli ombedd att dra åt helvete utan att jag kan säga emot. Det är därför jag är skeptisk till att låta någon annan sitta på min plats. Jag blir hellre uppfattad som dryg än blir tillsagd att dra åt helvete utan att ha något att försvara mig med. Som en platsbiljett.

Det är bara att stiga på! Sen kan jag göra precis vad jag vill tills jag är framme. Det är väl därför jag tycker om att åka tåg, antar jag. Livet skulle varit så! Det hade varit sweet. Som Gauntlett skriver om i Creative Explorations¹ angående metaforer. Han refererar till en bok av Lakoff och Turner (nej, Johnson menar jag. Var fick jag Turner ifrån?), Metaphors we live by², där de skriver att vi använder oss av en uppsättning grundmetaforer, som till exempel livet är en resa, som vi sedan använder i dagligt tal, som jag gjorde ovan när jag jämförde en tågresa med livet.

Fast det finns problem med en sådan liknelse. Jag kan inte ju inte sakta ner och titta på naturen, eller kanske till och med stanna om jag ser något jag vill undersöka närmare. Frågan är väl om metaforen resa syftar till resan vi gör i tiden, eller om det är berättelsen vi skapar om oss man menar. Den rör sig ju visserligen också någorlunda kontinuerligt genom tiden men besitter ändå en något större frihet. Tänker jag.

Om metaforen rör sig om det förra stämmer den ju bra – vi kan inte stanna tiden eller ens sakta ner den en smula när vi tycker livet är sådär extra fint. Är det den senare aspekten av ”livet” som åsyftas blir det hela mer problematiskt för den resan kan vi laborera mera med. Hoppa över tråkiga bitar, koncentrera oss på detaljer i det som är intressant, gå tillbaka om det är något vi glömt eller som får en annan betydelse i ett nytt ljus. Då är livet mer som en road trip – friare men också mer ansvarskrävande. En resa är det helt klart – frågan är vem som har råd med platsbiljett.

1Gauntlett, David (2007). Creative explorations. Routledge.

2Lakoff, George och Johnson, Mark (1980, ny utgåva 2003). Metaphors we live by. University of Chicago Press.

En parentes

Om morfars grav fortfarande stod öppen, som den gjorde i februari förrförra året när det var slask, hade allting hamnat där till slut. Det är väl kanske något jag inte bearbetat. Eller snarare nånting jag ofta bearbetar, som jag tycker om att bearbeta och därför inte slutar bearbeta. Mer så tror jag. För när jag viskade hejdå till morfar när hans grav fortfarande stod öppen och jag hade för trånga skor kändes det bra. Det var ett bra hejdå. Och när jag viskade igen idag kändes det också bra. Jag tror det känns bra för att det känns. Det är bra att det suger i magen när jag viskar till morfar, för det är nånting som får det att suga i magen på mig. Det finns en massa gravar som aldrig fylls igen.

Mitt sista minne av den staden förblir sällan vad jag rent intellektuellt vet att det var. Det blandas gärna med den där gången när Morfars grav fortfarande stod öppen och det var slask på marken och jag hade för trånga skor. Så står jag där, listigt förklädd till vuxen och känner julisol i nacken och februarislask mellan tårna och inga minnen går längre att bevisa. Det finns gravar som aldrig fylls igen. (Som parenteser som aldrig stängs.

Utanför språket?

Vi satt på svartklubben vid Måns i för ett tag sen och pratade (insiktsfullt som alltid efter tio 2.8-or och el-spel) och jag tyckte att 'feminism' var ett problematiskt ord eftersom det rymmer en myriad olika tolkningar av begreppet - inte sällan rakt motstående och oförenliga - och alltid helst måste förses med ett prefix (radikal-, likhets-, etc.) för att det ska gå att skilja på företrädare för olika 'feminismer'. Alternativet tyckte jag då var ett begrepp som seglade upp i debatten ungefär samtidigt som feminismen, nämligen 'postkolonialismen', som jag tyckte var ett svårare ord att suga upp och försöka förändra meningen av. Så långt minns jag att vi kom i lördags.

Men nu har jag tänkt lite mer på det och insett att det egentligen inte spelar någon roll vilket ordet är. 'Postkolonialism' är inte bättre rustat än 'feminism' mot den här betydelseförskjutningen, och inget annat ord heller. Det är inbyggt i maskineriet att ett ord fångas upp och används på olika sätt för olika syften, och jag har en känsla av att det oftast handlar om en förskjutning som är det rådande till gagn - som med Orwells nyspråk.

Ordet är det yttersta maktmedlet. Att inrikta sig på att försvara innebörden av ett visst ord är att förneka att makten över språket är central för att upprätthålla ett förtryck - för att frigöra sig från förtrycket måste man frigöra sig från språket. Man måste kunna säga samma sak på tusen olika sätt med helt andra ord. Eller helt utan ord.

Men nu tror jag plötsligt inte att det går. Vi behöver ju språket, annars skulle vi ha väldigt svårt att göra nån fejkad ordning av allt kaoset. Hmm. Så då får jag alltså acceptera en viss grad av förtryck om jag inte vill bli utkastad i total förvirring? Det här kommer ju ingenstans.