Ja, jag var och köpte en gitarr förra veckan, jag kunde inte hålla mig längre. Den kostade bara £55 och jag kan sälja tillbaka den till second hand-affären för kanske £40-£50 och då känns det okej. Den har en massa intressanta kopplingar till sig också! Den är blå – Red House Painters Songs for a blue guitar. Dessutom heter den Marlin och är väldigt len – Lene Marlin. Norskan som bor här blev väldigt förtjust i att jag döpte den till Lene Marlin. Fast sen visade det sig att jag inte kunde spela några av hennes låtar. (Lägg märke till Johnny Cash i bakgrunden!)
Usch, jag är helt slut efter en sån här dag, med Introduction to Sociological Research på förmiddagen och Culture, society and film på eftermiddagen. Tur att det bara är föreläsningar på tisdagar och fredagar. Det blir nog lättare, eller jag blir åtminstone mindre trött, om ett tag när jag inte behöver anstränga mig lika mycket med språket. Det behöver jag inte, i det att jag förstår allt som sägs och det är inga problem att anteckna på engelska eller nånting men det märks på kvällarna att det faktiskt är lite jobbigare än när det är på svenska. Dessutom är det svårare att komma in i igen om jag har dåsat till en stund eller börjat tänka på annat. Det värsta är nog att det inte alltid är så lätt att uttrycka så här ganska avancerade tankegångar på engelska alltid. Jag har det jag vill säga formulerat när jag börjar prata men jag stakar mig halvvägs ganska ofta. Men jag gör mig förstådd och säger mer än de flesta andra så det känns okej.
Jag köpte How I play snooker av tjugofaldige världsmästaren (1927-1947) Joe Davis igår och har tittat lite i den. Det står en hel del om hur han står (stod, antar jag, jag tror inte att han lever längre och boken är lika gammal som Ronnie O'Sullivan (vars självbiografi jag var och fingrade på igår men den kostade £9 och det kändes lite mycket, fast jag klurade på att köpa den, läsa den och skicka den till Måns)) och när vi spelade pool igår tänkte jag på det så mycket att jag blev helt stel och inte spelade så himla bra först. Sen tog det sig och jag spelar ganska bra på de här mindre borden med de mindre bollarna. Måns, du får komma hit och testa! Men det jag tyckte kändes bäst av det han skrev var att det inte funkar att “känna på sig” vart man ska sikta. Det gäller att öva och öva och komma ihåg var man siktar nånstans inför nästa liknande situation. För mig som jämt drar åt höger (och alltså ska sikta mer åt vänster än jag “vill”) kändes det skönt att höra.
Nu ska vi ner till studentpub/klubben the Dive och kolla på Heat 1 av vårens Battle of the Bands och jag fasar lite för jag är föga imponerad av engelsk nutidskultur. Hoppas det är åtminstone ett New new wave wave-band med i uppställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar