Om konst och pengar

Med risk för att få copyright-människor på mig lade jag just ut den här artikeln (i .pdf, Adobe Reader här) som handlar om en konstnär som ritar av pengar och erbjuder sig att betala med teckningarna istället för "riktiga" pengar. Det är ju sjukt intressant. Konstnärers verk är ju resultat av deras arbetstid, vilket enligt kapitalistisk logik gör dem värda pengar (i en grovt förenklad version, iallafall). Konstnären i det här fallet väljer att låta sitt verk "råka" vara värt lika mycket som sedeln det avbildar - så vad är skillnaden?

Och skulle värdet förändras om konstnären satte igång att massproducera sina verk? Warhol gjorde en silkscreen med tvådollarsedlar som såg ut att komma direkt från pressen. Ta det ett steg längre och börja använda dina egna pengar som valuta - är det bara simpel förfalskning, är det konst, eller är det något mer?

Det brukar tas för givet att ett föremåls värde ökar ju ovanligare, "unikare" föremålet är. Men ta två konstnärer (ett djävla tjat om konstnärer, jag vet) vars talanger är likvärdiga (vilket är svårt att jämföra såklart, men för exemplets skull). Den ena spottar ur sig tavlor i ett rasande tempo medan den andra tar sin tid på sig. Skulle den sistnämnda konstnärens tavlor vara mer värda för att de inte är lika många? Hur man än gör för att sätta ett värde på något blir det ju godtyckligt.

Jag tror det har gjort mig extra känslig inför pengars godtycklighet av att under årets första månad vara i Sverige och betala inträde till Crush med kronor, sen åka en sväng i Italien och betala för min espresso i euro, för att till slut hamna här och köpa Guinness för pund. Att gångra alla priser jag ser med femton samtidigt som jag vet att det inte riktigt stämmer gör att jag upplever att sakers värde blir lite luddigt i kanten...

Jag har en assignment på George Simmels Philosophy of Money, det är därför jag plötsligt kom att svamla om det här.