Jag står i duschen. Jag har stått här ganska länge så jag är säkert redan ren, men jag vill stå här lite till. Problemet är ju att rättfärdiga det för mig själv. Jag kan bara schamponera så många gånger (två) utan att det känns lite olönt och slöseri med schampo och jag blir så torr av tvålen så den vill jag inte använda mera. Jag tänker som hastigast på att runka men jag vet hur kletigt det blir när sperman blandas med vatten. Det är synd för det är så skönt att komma när det varma vattnet rinner nerför nacken. Men, man kan ju inte få allt.
Jag har, som sagt, stått här ganska länge, så jag är säkert redan ren, men jag vill duscha mer! Men det är tråkigt att bara sto och glo. Vattnet är varmt och så, men jag kan inte bara koncentrera mig på det. När jag var liten fanns det ju tusen flaskor med schampon och sånt att leka med och göra skum av på olika spännande sätt men nu finns det bara två. Och om jag leker med dem är det jag själv som måste köpa nya så det känns slösaktigt. Jag kommer att tänka på flaskan med ketchup jag har i kylen. Tänk om den hade varit slut. Då hade jag kunnat ha den här inne och fylla den och spruta vatten omkring mig.
Jag ställer mig över brunnen en stund och ser hur vattennivån höjs i kabinen. Jag brukade göra så hemma hos farmor och farfar. Tänk om jag kunde isolera dörren och se till att den inte gick upp. Så kunde jag sätta för brunnen, fylla kabinen med vatten och simma omkring. Kanske en delfin eller en stor sköldpadda kunde göra mig sällskap, som skydd mot krabborna. Men jag tror att dörren kanske skulle spricka och det skulle hamna vatten precis överallt. Jag måste lära mig förströelse utan förstörelse!
Jag vill inte att det ska börja läcka vatten ut ur kabinen så jag tar bort foten från brunnen och vänder ansiktet mot vattenstrålarna. Jag står så ett tag innan jag inser att det fortfarande plaskar väldigt mycket om vattnet när det träffar golvet. Jag torkar mig om ögonen och tittar ner. Allt är förstås suddigt eftersom jag inte har glasögonen på mig men jag känner med fötterna att vattennivån inte alls har sjunkit sen jag tog bort foten, vilket var det avsedda resultatet, utan snarare höjts ännu en smula mer. Jag sätter mig på huk för att undersöka brunnen närmare. Vatten längst ner är behagligt ljummet och när jag ändå är här nere passar jag på att sätta mig mer bekvämt, på rumpan, med ryggen mot väggen och det strilande vattnet i ansiktet återigen. Jag sluter ögonen och koncentrerar mig på duschandet. Ganska snart kommer en obehaglig känsla av att inte vara ensam över mig. Jag känner mig en smula i underläge här på golvet och det oförtröttliga vattnet fortsätter rinna ner i ögonen så jag ser ingenting. Jag försöker se efter vad det är som är med mig plötsligt men hur jag än vänder huvudet ser jag bara vatten. Styrkan på strålarna börjar variera, liksom temperaturen, precis som om min okända besökare fingrar på kranen. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Vad vill varelsen? Det är lite svårt att andas eftersom vattnet inte bara ständigt är i ögonen utan också i näsan och munnen, när jag har den öppen, vilket jag har hela tiden eftersom jag inte kan andas genom näsan för allt vattnet. Jag känner hur jag börjar drabbas av panik. Hade det inte varit för att jag redan var så blöt hade jag antagligen kallsvettats, vattendropparna i ögonen börjar få färg och de sprider ut sig över insidan av mitt huvud. Det var inte det här jag ville!
Det var inte det här jag ville. Det var inte det här jag ville. Meningen blir ett mantra och jag känner hur jag sakta återfår kontrollen över mig själv. Jag sätter handen ovanför munnen för att hindra vattnet från att få tillträde dit, och andas in medan jag räknar till fyra. Sen håller jag andan medan jag räknar till fyra och sen andas jag ut genom näsan medan jag räknar till fyra. Inget vatten kan komma in i näsan medan jag andas ut genom den.
Stärkt av mitt nyvunna lugn börjar jag återigen uppskatta situationen. Jag sitter med varmt vatten strilande ner på mig från ovan och har ljummet dito upp till fotknölarna. Jag frågar mig vad som gick snett, det är inte likt mig att bli rädd i duschen. Duschen är ett tryggt ställe. Styrkan och temperaturen på vattnet fortsätter att fluktuera och känslan av att det är någon som styr min duschupplevelse återinfinner sig. Den här gången är jag dock bättre förberedd. Istället för att bli rädd och få panik inser jag att det är just vattnets velighet vad gäller styrka och temperatur som fick det att kännas som om det var någon här. Förutom jag. Jag är här. Jag har lite ont i rumpan för det här golvet är hårt. Det är nog dags att stå upp igen. När jag var yngre vill jag minnas att vi hade en trädgårdsstol i duschen som jag kunde sitta i. Det var skönare än att sitta direkt på golvet.
Jag tittar ut genom den immiga glasdörren och drar förstrött med fingret över rutan. Jag drar mig till minnes hur jag brukade göra olika tecken i imman där det gick. Hade jag tur kunde jag se spår av mina tecken nästa gång jag duschade. Men nu är det som om något annat är i görningen. Jag kisar genom dörren, ut på sakerna som finns i den torra världen. Jag gnuggar fingret över rutan, fyller i taklampan. Nu syns den bra. Med nageln gör jag taklisten, ännu mer fokuserat nu. Perspektiv! Så ivägen! Jag stänger av ena ögat och ritar dörren ut i korridoren. Det är typ allt jag ser från kabinen, förutom klädkroken som sitter på dörren. Jag trycker visst lite hårt när jag tar bort imman mellan mig och kroken för duschdörren går upp, förutom att den inte alls gör det. Lite av den gör det, det som jag ritade som dörren ut går upp. Det är ju lite konstigt.
Min ihopsamlade värme strömmar ut genom hålet men ingen kyla kommer in istället. Det är angenämt och en smula inbjudande. Jag tar på mina igenimmade glasögon och duckar ut genom den öppna tredjedelen.
Här är allt som vanligt fast inte så kallt som det brukar vara när jag kommer ut. Jag är lite skeptisk till att gå ut från toaletten. Något känns lite konstigt. Det kan vara efterskakningar av min lilla panik tidigare, eller att jag inte är så van vid att vara naken. Jag tycker om att vara naken, jag är bara inte så van vid det. Min handduk hänger på sin stång. Jag tar den och hänger den över axlarna som en tunn mantel, lätt att kasta till marken när som helst. Jag vrider om låset och kliver ut i korridoren. Kvar i den ännu av fluktuerande grad rinnande duschen står mitt schampo och min tvål, kvarglömda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar