"Now we rise, and we are everywhere" - inristat på baksidan av stenen, nästan gömt. Vackert så jag ryser. (Från From the morning, sista låten på Pink moon, hans sista skiva.)
En knasig lastbil i skogen.
Like lambs to the slaughter!Men av någon djävla anledning var det något som tog udden av känslan - jag skyller på den kassa biografin jag aldrig skule slösat £2 på. Den är uppenbarligen skriven av en professionell biografi-skrivare som måste skaka fram en långsökt koppling till Nick för att liksom rättfärdiga att han skriver den (hans farbror är läkaren som hjälpte Nick till världen). Varken Nicks syster Gabrielle eller vännen och producenten Joe Boyd ville vara med i boken (jag fattar inte att han skrev den ändå) så han får inte använda citat från låtarna. Allt han har är en massa folk som träffat Nick nångång och desperat vill vara med i en bok. Tragiskt. Så istället för att njuta på tåget dit satt jag och var sur på Patrick Murphies eller vad han nu heter (jag orkar inte ens kolla upp hans namn, så arg är jag!) och det tog udden av min pilgrimsresa! Så. Nu känns det bättre.
Jag har en pajdeg i kylen men som vanligt har alla jag bor med något slags sjätte sinne så att de kommer ut i köket tio minuter efter att jag har börjat laga mat, och ska laga mat själva och jag är alldeles för självmedveten med min matlagning så jag satte in degen på kylning och satte mig och skrev det här. Jag trodde jag skulle hinna göra färdigt pajen och sätta den i ugnen tills Hendry - Bond börjar men det är om tio minuter så det låter lite i tightaste laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar