Fast i hyperverkligheten

Jo, jag lever, jag har bara ett gäng deadlines som spökar i framtiden. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar idag. Jag kom just på mig själv med att skriva följande mening:

"Ironically, it would seem that semiotics, making it possible to perceive a reality behind language, also contributes to rendering this reality obsolete."

Ooo-key...

Annars har jag och postmoderniteten en liten svacka nu. Jag kämpar emot nihilismträsket och för att göra det måste jag komma runt fasta värden-förnekandet utan att bli, just, nihilist. Eller, postmoderniteten och jag kommer nog ganska bra överrens fortfarande, jag är bara lite besviken på Baudrillard som jag trodde så mycket om men som nu visar sig... jag vet inte. I framtiden håller jag mig nog till Lyotard och Jameson och kompani. Jag vill gärna fortsätta vara emot dumheter som kapitalism och sånt. Fast jag tänker ju också att det bästa sättet att vara det (för mig) (just nu) är att hårdnackat förneka de stora narrativen om rationalitet, logik och vetenskap till förmån för de små, paralogiska narrativen, att välkomna olikhet och inse att alla inte bara behöver vara överens, alla kan inte vara överens. Problemet blir ju när olikheterna utmynnar i ojämlikheter. (Ooh! Fancy!)

Ja, när den här månaden är slut är jag tillbaka i Sverige. Det ska bara bli skönt känner jag just nu. Jag är så klar med Worcester. Inte för att här har varit hemskt eller traumatiskt eller ens dåligt, här har bara varit lite... tråkigt. Jag saknar mina vänner och min familj (förutom den viktiga delen av mina vänner och min familj som är här förstås. Mao!), jag saknar Malmö, etc.