För en vecka sen skrev Yelah om McDonald's nya sätt att pressa fler frukostenheter ur sin humanresurs, eller vad det heter på managementsvenska. Det behövs väl egentligen inte tilläggas någonting om den enskilda kampanjens nackdelar för en redan stressad personal eller hur dumt det blir när marknadschefen säger att “de som jobbar hos oss är unga och vill att det ska gå snabbt”, och jag tycker facksnubben har en poäng när han säger att hans medlemmars åsikter väger tyngre än hans egna (eftersom motsatsen hade varit lite pamp-aktigt) men:
det är känt sedan typ alltid att de allra flesta som jobbar på McDonald's inte är anslutna till facket, av olika anledningar, till exempel att de bara stannar ett halvår eller så på jobbet och naturligtvis för att varje ansats att starta fackklubbar på McDonald's-restauranger motarbetas kraftigt av teamledarna eller vad de kallas på just McDonald's. Därför blir det lite vanskligt att tala om vad “medlemmarna”säger eftersom de flesta medlemmarna i Hotell- och restaurang-facket inte jobbar på McDonald's. Fast det kan ju komma att ändras:
“om det kommer mer sådant här kan det bli problem”, säger fack-killen, och det kan vi nog räkna med att det gör. Den här typen av effektiviserande är ju något som brukar börja hos snabbmatskedjorna och sedan sprida sig till resten av sektorerna. [1]
Faktum är, att det är det där sista som jag tycker är allra, allra obehagligast med kapitalismen – inte bara att den suger ut arbetare, men att den lyckas vända på allting så att den dessutom verkar vara bra för att den gör det – det är effektivt, rationellt, skapar tillväxt – saker som har blivit så självklara honnörsord att det är jättesvårt att säga “men vänta lite nu, tänk om inte allting måste bli just effektivare, vi överproducerar ju redan en massa saker”, eller, “rationellt, ur vems synvinkel?”, och så vidare. Så länge debatten utgår ifrån att de sakerna i alla lägen är eftersträvansvärda och att det inte finns utrymme för tolkning kan man inte komma särskilt långt i den.
Som den där mannen i The Corporation som försvarar slavarbete i tredje världen med att “deras urbilliga arbetskraft är det enda de har att erbjuda oss i väst” - men sen när var det liksom bestämt att för att få lov att existera måste du ha något att erbjuda det transinternationella kapitalet? Den där nyliberala inställningen att man bara är värd något om man bidrar till att bygga profit (det hjälper ju inte att vara aktiv i lokala och sociala sammanhang), antingen som konsument eller som slavarbetare är så sjukt djävla obehaglig.
Shit, det är verkligen dags att ta ifrån borgarna rätten att bestämma hur verkligheten ser ut.
Tyvärr kan jag ofta känna att det finns en rädsla hos vänstern för att överhuvudtaget släppa in ens en gnutta relativisering i diskussionen - med rätta kanske eftersom man öppnar sig för kritik mot exempelvis marxismen - men jag kan inte tycka annat än att det är större saker på spel än att byta ut ett tolkningsföreträde mot ett annat. Marxismen har inte alla lösningar och kapitalismen kan inte krossas om inte människor från överalltifrån lyckas göra sina röster hörda - även om de rösterna inte passar in i den och den organisationens världsbild.
[1] Ritzer, George (2000). The McDonaldization of Society. London: Sage.
Andra bloggar om: mcdonald's, ideologi, samhälle, progressiv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar