Splittring

I England låtsas de inte som det regnar när regeringspartiet skakas av inre strider. Det är helt uppenbart att Tony Blairs dagar är räknade - faktum är att det senaste bråket handlar om just de dagarna och exakt hur många man kan komma överens om att de är. The Guardian skriver massor om det (mer här), bland annat citerar de en undersökning gjord bland parlamentets Labour-backbenchers, som visar på att nästan två tredjedelar av dem inte vill att Blair sitter kvar sin tredje mandatperiod ut. I kulisserna väntar, fortfarande, Gordon Brown, en ganska betydligt mer vänsterinriktad figur, och att det blir han som tar över efter Blair verkar det inte vara någon fråga om (vilket det inte verkade som när jag var över här för tre år sen heller).

Så talas det alltså om 'Blairites' och 'Brownites' (varför nu samhällsjournalistik inte får vara lite rolig samtidigt så de kunde få hetat 'Brownies' kan man ju undra) som en uppenbar schism inom Labour, där Brown företräder den massiva opinion inom partiet och inom flera stora fackföreningar som, om än inte gå tillbaka till en Old Labour-politik, så definitivt inte vill fortsätta på Blairs New Labour-väg. Det är förstås det som gör att Blair och hans gäng försöker hålla ut så länge det går. Nye inrikesministern säger det bäst själv:

The new home secretary, John Reid, warned: "This isn't actually about a date, this is about forcing Tony Blair out. To force Tony Blair out, to stop the reform programme, to start to move back to old Labour ... would be a disaster."

"Start to move back to old Labour" betyder sannolikt bara "sluta med Thatcher-politiken som New Labour har sysslat med de senaste åren" och det är klart att "förnyarna" blir lite skakis när det inte finns någon kandidat att ställa mot Brown. Att de börjar ropa "kupp" är också ett bra tecken på oroligheten i höger-Labour - Tony Blair har faktiskt inte särskilt mycket trovärdighet kvar, hur mycket man än vill strunta i det. För det handlar visst om ett datum. Tony Blair är slut som premiärminister och alla vet om det. När ska han lämna plats? Väntar man på en invasion av Iran?

Eller är det bara en mediagrej, ungefär som "maktstriden" inom vänsterpartiet (som ju visserligen inträffade men som väl inte var så himla dramatisk)? Tidningarna spär på ganska mycket om instabilitet och hur det här kan har varit 'helgen då Labour förlorade nästa val' och sånt. Och visst, det vore ju sjukt trist om Labour får sig ett vänsterlyft lagom tills de förlorar makten - då riskerar det ju att bli en tragisk och något ironisk spegelbild av hur det gick till senast regeringspartiet i det här landet gick igenom en maktstrid och blev lämnade i kylan i femton år.

Det stora frågan är förstås - hur många engelspersoner kan lyfta ögonen från Wayne Rooneys fot för att lägga märke till det här?

Men visst är det spännande att leka med tanken på att samma sak skulle hända i Sverige? Nu är det ju visserligen valår, men om ett par år när den politiska mellanvalsledan sätter in. Det är nästan så jag börjar bry mig om den här parlamentariska demokratileken igen. Eller så är det bara för att jag inte har någon tv att titta på som jag får skapa mina egna såpor.

Spännande nu - om tre veckor åker jag hem och glömmer antagligen bort alltihop.

Andra bloggar om: engelsk politik, tony blair, labour