Mer om språk

Just som jag sitter och har en ICQ-diskussion med Nilso om språkhistoria och hur allting sitter ihop, snubblar jag över Paul Harris kolumn om the Hispanic panic och finner såklart paralleller till dagens Sverige och språkpaniken som råder i vissa delar av det svenska samhället (om det inte har löst sig sen januari?)

Do immigrants come to America just to bring the problems of their homelands with them?

I don't think so. It seems to me America has been here before. Each immigrant wave - whether Irish, Italian, Jewish or Chinese - has faced poverty and prejudice, clung to old ways and then shed them in a generation or two to embrace American ideals, culture and the English language. The Hispanic migration seems likely to do the same, just on a larger scale.

Det blir så uppenbart att om man bara höjer blicken en liten smula och ser sig omkring en sådär femtio år i tiden inser man att det inte är någon idé att oroa sig för "språket", som om det vore något som ska bevaras, eller "kulturen" som om den skänktes oss av Gustav III och vi måste vakta den noga så den inte "utarmas" av yttre influenser (så som tid, antar jag). Harris avslutar med en lite småbillig poäng, men jag gillar den ändå:

It is strange though that the fiercest critics of the migration - those who panic most about a supposed loss of identity - often paint themselves in the most patriotic terms. Yet for patriots, they don't seem to have much confidence in their own country's ability to influence those who travel to its shores.

Men, å andra sidan är det väl inte så konstigt att folk reagerar på förändringar i språket om det nu är så att språket spelar en massiv roll för vår uppfattning om världen och oss själva.

Andra bloggar om: språk, invandring, mångkultur