Gränser och emo.

Gränser blir mer och mer centrala. Jag visste redan att gränser mellan 'länder' är ett djävla påhitt och jag visste att gränser mellan människor bara är en förlängning av samma djävla påhitt. Men gränser i mig själv? Shit. Här snackar vi. Taggtråd. Egen taggtråd.

Igår, på Crush, var det en gubbe som var fasligt intresserad av mig. Visst, jag är ju sjukt snygg efter min makeover och så och det gör ingenting alls, om farbrorn är en söt farbror. Men... Äh. Jag insåg att jag måste sluta låta sex vara något jag gör mot mig själv. Det är ju därför jag har svårt att njuta när jag har det för mig själv. Speciellt de homosexuella delarna. Men hade inte Carro kommit tillbaka hade jag gått och hängt med farbrorn och det hade skjutit mitt liv i en annan riktning. Jag tänker inte värdera. Hur skulle jag kunna?

Ja, det är skönt som fan att släppa taget.

Ja, det är skönt att dyka efter botten.

Ja, det är skönt att skrika.

Men jag känner inget längre.

Jag har världens bästa liv. Jag har världens bästa vänner. Jag har blivit en person som jag gillar, som jag har velat bli och nu inser att jag är. Men vad jag är, är ju ett djävla monster. Eller åtminstone en robot. Anti-robot är också en robot. Så här:

När vi var på Gamla Inkonst för ett par veckor sen och jag träffade Arawn, sa han att det var fint att jag inte var så djävla på. Aijt. Det är min grej. Jag fattar det. Inte så djävla på. Heja! Vet ni varför jag klarar av detta konststycke, att inte vara så djävla på?

För att jag inte bryr mig. Inte tillräckligt iallafall.

Vet ni en annan sak?

Det är ett djävla helvete.

Jag vill bry mig. Jag vill känna. Om det så är besvikelse och ångest så är det bättre än att ha stängt av som jag tydligen gjort nånstans på vägen. Varför tror ni jag lyssnar på Underoath? För att jag blivit kristen? Hehe. Nej. För att det äntligen är nån som skriker åt mig.

Jag lämnar det här. Lika bra. I'm too old för this shit.

Peace.

Glöm inte att kärlek föder kärlek!