Hemma!

Nu har vi varit i Sverige i snart fyra timmar. Jag har:

• växlat mina sista £50 till 650 :-
• tjatat mig till ett nytt sim-kort eftersom mitt gamla tydligen gett upp efter åtta års trogen tjänst (så jag har ingen telefon än på en vecka eller så)
• köpt öl på Systembolaget

samt

• ätit en Maggan med stark sås

ikväll ska vi spela Risk (som vi stal med oss från huset) och dricka öl.

McDonaldisering och ideologi

För en vecka sen skrev Yelah om McDonald's nya sätt att pressa fler frukostenheter ur sin humanresurs, eller vad det heter på managementsvenska. Det behövs väl egentligen inte tilläggas någonting om den enskilda kampanjens nackdelar för en redan stressad personal eller hur dumt det blir när marknadschefen säger att “de som jobbar hos oss är unga och vill att det ska gå snabbt”, och jag tycker facksnubben har en poäng när han säger att hans medlemmars åsikter väger tyngre än hans egna (eftersom motsatsen hade varit lite pamp-aktigt) men:

• det är känt sedan typ alltid att de allra flesta som jobbar på McDonald's inte är anslutna till facket, av olika anledningar, till exempel att de bara stannar ett halvår eller så på jobbet och naturligtvis för att varje ansats att starta fackklubbar på McDonald's-restauranger motarbetas kraftigt av teamledarna eller vad de kallas på just McDonald's. Därför blir det lite vanskligt att tala om vad “medlemmarna”säger eftersom de flesta medlemmarna i Hotell- och restaurang-facket inte jobbar på McDonald's. Fast det kan ju komma att ändras:

• “om det kommer mer sådant här kan det bli problem”, säger fack-killen, och det kan vi nog räkna med att det gör. Den här typen av effektiviserande är ju något som brukar börja hos snabbmatskedjorna och sedan sprida sig till resten av sektorerna. [1]

Faktum är, att det är det där sista som jag tycker är allra, allra obehagligast med kapitalismen – inte bara att den suger ut arbetare, men att den lyckas vända på allting så att den dessutom verkar vara bra för att den gör det – det är effektivt, rationellt, skapar tillväxt – saker som har blivit så självklara honnörsord att det är jättesvårt att säga “men vänta lite nu, tänk om inte allting måste bli just effektivare, vi överproducerar ju redan en massa saker”, eller, “rationellt, ur vems synvinkel?”, och så vidare. Så länge debatten utgår ifrån att de sakerna i alla lägen är eftersträvansvärda och att det inte finns utrymme för tolkning kan man inte komma särskilt långt i den.

Som den där mannen i The Corporation som försvarar slavarbete i tredje världen med att “deras urbilliga arbetskraft är det enda de har att erbjuda oss i väst” - men sen när var det liksom bestämt att för att få lov att existera måste du ha något att erbjuda det transinternationella kapitalet? Den där nyliberala inställningen att man bara är värd något om man bidrar till att bygga profit (det hjälper ju inte att vara aktiv i lokala och sociala sammanhang), antingen som konsument eller som slavarbetare är så sjukt djävla obehaglig.

Shit, det är verkligen dags att ta ifrån borgarna rätten att bestämma hur verkligheten ser ut.

Tyvärr kan jag ofta känna att det finns en rädsla hos vänstern för att överhuvudtaget släppa in ens en gnutta relativisering i diskussionen - med rätta kanske eftersom man öppnar sig för kritik mot exempelvis marxismen - men jag kan inte tycka annat än att det är större saker på spel än att byta ut ett tolkningsföreträde mot ett annat. Marxismen har inte alla lösningar och kapitalismen kan inte krossas om inte människor från överalltifrån lyckas göra sina röster hörda - även om de rösterna inte passar in i den och den organisationens världsbild.

[1] Ritzer, George (2000). The McDonaldization of Society. London: Sage.

Andra bloggar om: mcdonald's, ideologi, samhälle, progressiv

...and I miss my guitar

Jag sålde gitarren igår. Jag fick £20 för den, och gav £55 när det begav sig, så jag känner att de £35 var sjukt värda att kunna spela gitarr under terminen. Jag hade inte klarat mig utan den. Jag hade till exempel inte kunnat spela in Blackbird Blues utan den. Faktum är att jag, om jag inte minns fel, fick just £35 av pappa och Pia i julklapp... (Lite snabb bloggforskning visade att så förvisso var fallet! Vilket sammanträffande!)

Jaja. Min poäng var att nu saknar jag den hemskt mycket eftersom jag inte har någonting att göra.

Jaha, det var det.

Igår lämnade jag in mina 3000 ord på "Critically evaluate Baudrillard's claim that the rapid proliferation of signs over the last 40 years have undermined meaning so much that reality has become a myth" [pdf] och det var min sista uppgift. (Deadline är imorgon.) Nu har jag ingenting att göra tills vi åker hem. Ingenting. Bara deckare att läsa, inga böcker om postmodernism.

Det är så jag borde sätta mig och skriva ett långt blogginlägg om The Corporation.

Tjutlåda

Jag har återigen härmat min bror och installerat en s k "Shout box" här. Med tanke på den enorma mängden kommentarer jag brukar få på mina inlägg förväntar jag mig naturligtvis att min tjutlåda blir överfull på mindre tid än det tar att sälja slut på biljetter till ett större evenemang.

Det är nog dags att jag tar mig i kragen och börjar tycka samma saker är intressanta som andra människor tycker är intressanta, och börjar skriva om dem så jag får mig lite läsare till min stackars blog. Fast det är en eller två här inne varje dag in snitt iallafall! De flesta från Sverige, en och annan från England samt några vilsna amerikaner, nån mexikan, etc. Det är kul att kolla på sitemeter.

Ta!

(Om en vecka är jag i Sverige.)

DJ Palme

Utslagen av hemlängtan som jag är kan jag inte förmå mig att göra annat än att kolla på gamla bilder* och då hittade jag den här bortglömda pärlan, tagen av Erik för ganska exakt ett år sen:



* Det är inte sant. Jag lyssnar på Sonic Youth också.

Andra bloggar om: olof palme, spontan konst, malmö, folkets park

Schizofrent väder

Nu skiner solen! Det mullrar fortfarande om den senaste åsk- och hagelskuren så det är väl bäst att jag går hem nu innan nästa kommer.

Om Att Skaffa Sig Motivation

Igår skrev jag 1200 ord på min essay om postmodern film. Sen drack jag öl och sjöng Karma Chameleon-karaoke, sov till två idag, åt frukost i en timme och nu ska jag skriva 1200 ord till, var det tänkt. Det känns mycket bra. Det är nio dagar kvar tills vi åker hem. Jag känner mig motiverad till tusen! Inte.

När jag gick hem härifrån igår och tänkte på film, jag blir nämligen grymt sugen på att göra film när jag läser så mycket om det, slog det mig att det skulle vara så schysst att typ jobba med ungdomar som gör film, att handleda dem och så. Så önskade jag lite att det skulle vara så tills det slog mig att det ju faktiskt är det jag utbildar mig till egentligen, när jag inte är i England på små sidospår. Då blev jag glad.

Det ringer i telefoner här i biblioteket och jag tänker på Trigger Happy tv.
"HELLO? NO, I'M IN THE LIBRARY! YEAH, IT SUCKS!"
Men nu var det en som sa till! Jag blev alldeles varm i kroppen. Synd att det var en medelålders gubbe som sa till en ung tjej bara. Det omvända hade regerat.


Ah well. Dags att sätta igång!

Kanske finns det en gnutta hopp för demokratin?

I dagens The Independent skriver Andreas Whittem Smith om varför Bushs och Blairs popularitet rasar samtidigt. Jag blev väldigt glad med tanke på att jag såg Folkpartiet-dokumentären häromdagen och sedan dessutom läste om hur republikanerna nu fiskar efter svarta röster i USA tröttnade jag rejält på den demokrati som nuförtiden går ut på att antingen a) behålla eller b) ta över makten, aldrig att faktiskt syssla med konkret politik.

'We are now talking to people we have not been talking to before', säger Tara Wall, 'director of outreach communications for the national committee'. Nä, precis. Ni bryr er inte om svarta människor, ni bryr er om svarta röster. Så länge de inte är på demokraterna för då trollar ni bort dem. Argh!

Men det vore ju helt okej om politiken sysslade med det här så länge vi fick lov att fatta besluten som rör vår vardag själva. Det kunde ju få finnas tydligare nivåer i demokratin, så kan de få leka i Stockholm och Bryssel och fatta sina stora beslut, och så kan vi få fatta våra små på våra arbetsplatser, i våra bostadsområden och så vidare. Nähä? Det gick visst inte. Det är visst lika bra att vänja våra ungar vid fabriksmat med en gång.

Fan vad jag längtar till backlashen, när globaliseringen imploderar i småskalighet och det inte längre är företagen och byråkraterna som bestämmer vilka instanser av den som är önskvärda.

Andra bloggar om: direktdemokrati, parlamentarism, marknadsdemokrati, alter-globalisation

Man kan G R I L L A

Hermodsdal, Hermodsdal

Så läggs skolan ner. Jag kan inte förmå mig att tycka det är rätt beslut. Men jag vet å andra sidan att jag inte hade tyckt att något beslut var rätt - jag står för långt ifrån de allra, allra flesta politker i skolfrågan. Lyckligtvis - och tyvärr - är det ju jag som ska jobba där och det är olika från dag till dag om jag känner mig styrd eller som jag känner att jag har makt.

Man kan stirra sig blind på disciplin, man kan indignerat höja rösten till försvar för de "vanliga" eleverna som påstås vara de som "förlorar", men kom igen. De "vanliga" eleverna är de som knäckt skolkoden, de kommer klara sig i vilken svensk skola som helst. Det är inte deras framtid som är i fara. Misslyckandet handlar inte om dem, det är bara att de gör sig bättre som offer i tidningen. För om de "andra" eleverna framställs som offer, då måste man ju börja leta efter en ny förövare, och vad man hittar då kanske inte är lika roligt. Då kanske man måste börja slå på någon som inte redan ligger och det har ju media aldrig varit särskilt pigga på.

Varför kan vi inte glädja oss åt att de har klottrat grammatiskt korrekt svenska istället för att lägga ner skolan?

Det blir en andra omgång sommarskola på Kroksbäck för mig iallafall, det ska bli riktigt roligt.

Andra bloggar om: hermodsdal, skolpolitik, malmö

Bloch said it best

'The impressionist philosopher Georg Simmel, who must have known it to be true, once said that there are only fifteen people in the world but these fifteen move about so quickly that we believe there to be more.'

Ernst Bloch (1969) 'Weisen des "Vielleicht" bei Simmel', in Philosophische Aufsätze zur objektiven Phahtasie. Frankfurt: Suhrkamp.

Det roliga är ju att föreställa sig femton personer djävligt upptagna med att se ut som sex och en halv miljard. Och om jag stannar upp och observerar spektalet är ni ju bara fjorton kvar... Oops! Jesus is coming. Look busy.

Andra bloggar om: ernst bloch, georg simmel, folkmängd

Splittring

I England låtsas de inte som det regnar när regeringspartiet skakas av inre strider. Det är helt uppenbart att Tony Blairs dagar är räknade - faktum är att det senaste bråket handlar om just de dagarna och exakt hur många man kan komma överens om att de är. The Guardian skriver massor om det (mer här), bland annat citerar de en undersökning gjord bland parlamentets Labour-backbenchers, som visar på att nästan två tredjedelar av dem inte vill att Blair sitter kvar sin tredje mandatperiod ut. I kulisserna väntar, fortfarande, Gordon Brown, en ganska betydligt mer vänsterinriktad figur, och att det blir han som tar över efter Blair verkar det inte vara någon fråga om (vilket det inte verkade som när jag var över här för tre år sen heller).

Så talas det alltså om 'Blairites' och 'Brownites' (varför nu samhällsjournalistik inte får vara lite rolig samtidigt så de kunde få hetat 'Brownies' kan man ju undra) som en uppenbar schism inom Labour, där Brown företräder den massiva opinion inom partiet och inom flera stora fackföreningar som, om än inte gå tillbaka till en Old Labour-politik, så definitivt inte vill fortsätta på Blairs New Labour-väg. Det är förstås det som gör att Blair och hans gäng försöker hålla ut så länge det går. Nye inrikesministern säger det bäst själv:

The new home secretary, John Reid, warned: "This isn't actually about a date, this is about forcing Tony Blair out. To force Tony Blair out, to stop the reform programme, to start to move back to old Labour ... would be a disaster."

"Start to move back to old Labour" betyder sannolikt bara "sluta med Thatcher-politiken som New Labour har sysslat med de senaste åren" och det är klart att "förnyarna" blir lite skakis när det inte finns någon kandidat att ställa mot Brown. Att de börjar ropa "kupp" är också ett bra tecken på oroligheten i höger-Labour - Tony Blair har faktiskt inte särskilt mycket trovärdighet kvar, hur mycket man än vill strunta i det. För det handlar visst om ett datum. Tony Blair är slut som premiärminister och alla vet om det. När ska han lämna plats? Väntar man på en invasion av Iran?

Eller är det bara en mediagrej, ungefär som "maktstriden" inom vänsterpartiet (som ju visserligen inträffade men som väl inte var så himla dramatisk)? Tidningarna spär på ganska mycket om instabilitet och hur det här kan har varit 'helgen då Labour förlorade nästa val' och sånt. Och visst, det vore ju sjukt trist om Labour får sig ett vänsterlyft lagom tills de förlorar makten - då riskerar det ju att bli en tragisk och något ironisk spegelbild av hur det gick till senast regeringspartiet i det här landet gick igenom en maktstrid och blev lämnade i kylan i femton år.

Det stora frågan är förstås - hur många engelspersoner kan lyfta ögonen från Wayne Rooneys fot för att lägga märke till det här?

Men visst är det spännande att leka med tanken på att samma sak skulle hända i Sverige? Nu är det ju visserligen valår, men om ett par år när den politiska mellanvalsledan sätter in. Det är nästan så jag börjar bry mig om den här parlamentariska demokratileken igen. Eller så är det bara för att jag inte har någon tv att titta på som jag får skapa mina egna såpor.

Spännande nu - om tre veckor åker jag hem och glömmer antagligen bort alltihop.

Andra bloggar om: engelsk politik, tony blair, labour

The genesis of the social self

Jag känner mig, tack och lov, sällan särskilt dum. Jag har till och med klarat en termin med föreläsningar och seminarier på engelska utan att trampa i några större klaver (även om det nog mest beror på att jag lärt mig fotarbetet) men nu tog det slut. Jag kan inte läsa den här boken. Mind, Self and Society, av George Herbert Mead, du är härmed min nemesis. (Maka på dig, Sprätten!) Kanske, kanske måste jag välja en annan bok att skriva en review på. Det kanske är dags att bestämma sig för det i så fall. Hm. Jag har den till 16.45, jag läser den tills dess och bestämmer mig efter det. Suck.

Men jag har över 3000 ord på Baudrillard-essän!

Andra bloggar om: tentaångest, socialpsykologi

?skrivregleR

.jag mindes just att jag och Måns brukade vända på skiljetecknen förr i tideN .punkt först och stor bokstav sisT ?jag tror det var så iallafalL .jaja, jag skriver bara det här för att slippa skriva på min essÄ !men det är bara 700 ord kvar nU ...sen har jag bara tre kvar att skrivA

Pissoir poésie

Igår var vi på Bamboo. Drack öl för 80p (när inte Erica spottade ut den på mig eller jag hällde den innanför hennes tröja - the truce is broken!) och lyssnade på... Tja, jag antar att det går under benämningen 'musik', men mest eftersom det är ett så brett begrepp. Vid mitt besök på toaletten inträffade följande episod:

Jag skuttar uppför trappan och in till pissoarerna. I dörren möter jag en kille som på sedvanligt engelskt toalett-manér frågar 'You alright, mate?'.
Jag: 'Yeah, I'm fine.'
Jag lägger märke till att killen står kvar precis vid ingången och i ögonvrån ser jag att han har ett helt batteri av olika parfymer och whatnot ståendes vid handfaten. Jag lägger också märke till att toaletten är tom på folk förutom mig och parfym-killen.
Nåväl. Jag står vid pissrännan längst bort, minding my business, när killen plötsligt börjar sjunga. Vi står så ett tag, jag kissar och han sjunger. Sen blir det interaktivt!

Han: 'If you really love your girlfriend say wae-oh!'
Jag (lite tveksamt): 'Wea-oh?'
Han: 'That's my man.'
Jag: 'Are you standing here all night?' (Jag insåg precis att det kan tolkas som om jag raggade, men jag tror inte det var det jag gjorde. Han svarade i vilket fall inte utan fortsatte sjunga.)

Lite senare, när jag var färdigkissad och hade tvättat händerna, erbjöd han mig en pappershandduk och medan jag rotade efter penniesar i plånboken sprejade han mig med lukta-gott. Jag kan acceptera halsen, där brukar man väl ha det vad jag förstår, men jag stör mig lite på att han var tvungen att spreja mig på byxorna för jag sitter just nu och stinker tung herrparfym.

Nu är det snart Lost-dags, tack vare min hypereffektiva bror!

Andra bloggar om: england, parfym, clubbing

Fast i hyperverkligheten

Jo, jag lever, jag har bara ett gäng deadlines som spökar i framtiden. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar idag. Jag kom just på mig själv med att skriva följande mening:

"Ironically, it would seem that semiotics, making it possible to perceive a reality behind language, also contributes to rendering this reality obsolete."

Ooo-key...

Annars har jag och postmoderniteten en liten svacka nu. Jag kämpar emot nihilismträsket och för att göra det måste jag komma runt fasta värden-förnekandet utan att bli, just, nihilist. Eller, postmoderniteten och jag kommer nog ganska bra överrens fortfarande, jag är bara lite besviken på Baudrillard som jag trodde så mycket om men som nu visar sig... jag vet inte. I framtiden håller jag mig nog till Lyotard och Jameson och kompani. Jag vill gärna fortsätta vara emot dumheter som kapitalism och sånt. Fast jag tänker ju också att det bästa sättet att vara det (för mig) (just nu) är att hårdnackat förneka de stora narrativen om rationalitet, logik och vetenskap till förmån för de små, paralogiska narrativen, att välkomna olikhet och inse att alla inte bara behöver vara överens, alla kan inte vara överens. Problemet blir ju när olikheterna utmynnar i ojämlikheter. (Ooh! Fancy!)

Ja, när den här månaden är slut är jag tillbaka i Sverige. Det ska bara bli skönt känner jag just nu. Jag är så klar med Worcester. Inte för att här har varit hemskt eller traumatiskt eller ens dåligt, här har bara varit lite... tråkigt. Jag saknar mina vänner och min familj (förutom den viktiga delen av mina vänner och min familj som är här förstås. Mao!), jag saknar Malmö, etc.