Fira fira!

Inlägg nummer 100 firar vi med en länk till anledningen till att jag inte kommer få pluggat nåt mer idag, men å andra sidan kommer att leva något längre och, framför allt, betydligt lyckligare.

Airtoons. Roligare blir inte Internet.

Mer om språk

Just som jag sitter och har en ICQ-diskussion med Nilso om språkhistoria och hur allting sitter ihop, snubblar jag över Paul Harris kolumn om the Hispanic panic och finner såklart paralleller till dagens Sverige och språkpaniken som råder i vissa delar av det svenska samhället (om det inte har löst sig sen januari?)

Do immigrants come to America just to bring the problems of their homelands with them?

I don't think so. It seems to me America has been here before. Each immigrant wave - whether Irish, Italian, Jewish or Chinese - has faced poverty and prejudice, clung to old ways and then shed them in a generation or two to embrace American ideals, culture and the English language. The Hispanic migration seems likely to do the same, just on a larger scale.

Det blir så uppenbart att om man bara höjer blicken en liten smula och ser sig omkring en sådär femtio år i tiden inser man att det inte är någon idé att oroa sig för "språket", som om det vore något som ska bevaras, eller "kulturen" som om den skänktes oss av Gustav III och vi måste vakta den noga så den inte "utarmas" av yttre influenser (så som tid, antar jag). Harris avslutar med en lite småbillig poäng, men jag gillar den ändå:

It is strange though that the fiercest critics of the migration - those who panic most about a supposed loss of identity - often paint themselves in the most patriotic terms. Yet for patriots, they don't seem to have much confidence in their own country's ability to influence those who travel to its shores.

Men, å andra sidan är det väl inte så konstigt att folk reagerar på förändringar i språket om det nu är så att språket spelar en massiv roll för vår uppfattning om världen och oss själva.

Andra bloggar om: språk, invandring, mångkultur

Språkets betydelse...

Jackie Ashley på The Guardian varnar idag för riskerna med ny teknologi. Det finns kanske inte så mycket att tillägga förutom det som sägs i kommentarerna men det är intressant ändå. En av de längre kommentarerna, av MrPikeBishop, nämner en del saker som jag själv funderat en hel del på på sistone.

Bland annat det här:
"A report issued this week by researchers at the University of California found that the volume of information published in the world has tripled in the last decade – 800 megabytes of information is now being produced for every man woman and child on the planet. That’s the equivalent of 10,000 pages of A4, each." (Artikeln han i sin tur citerar har ett par år på nacken så undersökningen i fråga släpptes inte längre förra veckan.)

Och hela idén om att det förr i tiden fanns en harmoni mellan människa och information, att alla helt problemfritt tog till sig precis det de ville i den takt de ville, var kommer den ifrån? När var det så?

Som jag ser det är det genom språket jag förstår världen. Visst skulle jag uppfatta världen även genom att bara använda mina sinnen, men knappast förstå den. Dessutom känns det otänkbart att "fly" språket när jag nu väl är i det, att tänka utan språk. För även en bild är ett språk, bildskapande har sin egen grammatik även när det sker inne i mitt eget huvud. Så språket är ett verktyg till förståelse, av mig själv och av den värld som kommer till mig, via tv, bloggar, etc., genom språk.

Det är som när vi var i Kaliningrad förra hösten. Visst, det var smutsigt och grått inne i stan, men det var lika obehagligt på stranden i Svetlogorsk när solen sken, för det jobbiga var att inte förstå vad som stod på skyltarna. Jag har aldrig känt mig så isolerad som när jag inte ens har minsta chans att dechiffrera min omvärld för att den kommer till mig genom ett annat alfabet. Så jag och Erik satte igång och lärde oss kyrilliska bokstäver och två dagar in på resan, när vi hjälpligt kunde läsa på gatuskyltarna, kändes det som om landet öppnades upp för oss. För mig är det ett lysande exempel på hur stor betydelse språket spelar i vår förståelse för omvärlden.

Intressant i sammanhänget är förstås det här, en slags Frankfurt School-reaktion för 2000-talet, en kampanj som, precis som Bo Reimer säger på sydsvenskan.se, är välmenande men lite väl oreflekterad.

Ojdå, det fanns visst en del att lägga till...

Andra bloggar om: information, språk, ontologi

Åh nej, Bingo-Bob igen!

festivalinfo.se har en tävling där den som skriver det intressantaste blogginlägget om musik och festivaler och sånt vinner en Roskildebiljett. Så här skrev jag:

Jag skriver det här längst upp så att alla ser det: Bob Dylan är en av mina allra bästa artister. Så inte någon tror något annat och börjar försvara honom på ett helt onödigt sätt för att denne någon kanske inte orkar läsa riktigt vad det är jag skriver här nere.

Nåväl. De gånger jag varit på Roskilde har festivalen bjudit på åtminstone en gubb-hjälte bland artisterna. 2000 var det Lou Reed, 2001 Bob Dylan och 2002 Steve Earle. Sen har jag missat festivalen tre gånger av olika anledningar, vilket, får jag anta, var anledningen till att David Bowie ställde in 2004, och att Iggy och Santana... Äsch.

Hursomhelst, jag är en smula besviken över att gubbhjälten i år återigen är Bob Dylan. Det är ju vid det här laget väl känt att herr Zimmerman är en smula... lynnig, vad gäller scenframträdanden, och att se honom live är något av ett lotteri. För min del hade det hellre fått vara, säg, Leonard Cohen, eller, jag vågar knappt skriva det, Bruce Springsteen. (Morrissey har fortfarande att göra en duett med Emmylou Harris innan han blir gubbe. Conor Oberst är alltså på god väg!)

Jag och min mycket goda vän Johan såg Dylan på Olympen i Lund 2000 och då var han på gott humör. Faktum är att han till och med, vid ett tillfälle, gjorde ett litet dans-steg! Sen såg jag honom som sagt igen på Roskilde 2001, och då hade han inte lika nära till dans, faktum är han var nästan lika tråkig som, säg, Lou Reed året innan.

Men det kanske är det som är charmen? I dessa dagar av internet-Poker och Jack Vegas-maskiner kanske folk tilltalas av ett visst mått av gambling när det ska gås på konsert? Undrar vilken vadslagningsbyrå som blir först med Dylan-stryktipset: kryssa rätt humör på 13 konserter och vinn! Det är respekt.

Duschen

Duschen

Jag står i duschen. Jag har stått här ganska länge så jag är säkert redan ren, men jag vill stå här lite till. Problemet är ju att rättfärdiga det för mig själv. Jag kan bara schamponera så många gånger (två) utan att det känns lite olönt och slöseri med schampo och jag blir så torr av tvålen så den vill jag inte använda mera. Jag tänker som hastigast på att runka men jag vet hur kletigt det blir när sperman blandas med vatten. Det är synd för det är så skönt att komma när det varma vattnet rinner nerför nacken. Men, man kan ju inte få allt.

Jag har, som sagt, stått här ganska länge, så jag är säkert redan ren, men jag vill duscha mer! Men det är tråkigt att bara sto och glo. Vattnet är varmt och så, men jag kan inte bara koncentrera mig på det. När jag var liten fanns det ju tusen flaskor med schampon och sånt att leka med och göra skum av på olika spännande sätt men nu finns det bara två. Och om jag leker med dem är det jag själv som måste köpa nya så det känns slösaktigt. Jag kommer att tänka på flaskan med ketchup jag har i kylen. Tänk om den hade varit slut. Då hade jag kunnat ha den här inne och fylla den och spruta vatten omkring mig.

Jag ställer mig över brunnen en stund och ser hur vattennivån höjs i kabinen. Jag brukade göra så hemma hos farmor och farfar. Tänk om jag kunde isolera dörren och se till att den inte gick upp. Så kunde jag sätta för brunnen, fylla kabinen med vatten och simma omkring. Kanske en delfin eller en stor sköldpadda kunde göra mig sällskap, som skydd mot krabborna. Men jag tror att dörren kanske skulle spricka och det skulle hamna vatten precis överallt. Jag måste lära mig förströelse utan förstörelse!

Jag vill inte att det ska börja läcka vatten ut ur kabinen så jag tar bort foten från brunnen och vänder ansiktet mot vattenstrålarna. Jag står så ett tag innan jag inser att det fortfarande plaskar väldigt mycket om vattnet när det träffar golvet. Jag torkar mig om ögonen och tittar ner. Allt är förstås suddigt eftersom jag inte har glasögonen på mig men jag känner med fötterna att vattennivån inte alls har sjunkit sen jag tog bort foten, vilket var det avsedda resultatet, utan snarare höjts ännu en smula mer. Jag sätter mig på huk för att undersöka brunnen närmare. Vatten längst ner är behagligt ljummet och när jag ändå är här nere passar jag på att sätta mig mer bekvämt, på rumpan, med ryggen mot väggen och det strilande vattnet i ansiktet återigen. Jag sluter ögonen och koncentrerar mig på duschandet. Ganska snart kommer en obehaglig känsla av att inte vara ensam över mig. Jag känner mig en smula i underläge här på golvet och det oförtröttliga vattnet fortsätter rinna ner i ögonen så jag ser ingenting. Jag försöker se efter vad det är som är med mig plötsligt men hur jag än vänder huvudet ser jag bara vatten. Styrkan på strålarna börjar variera, liksom temperaturen, precis som om min okända besökare fingrar på kranen. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Vad vill varelsen? Det är lite svårt att andas eftersom vattnet inte bara ständigt är i ögonen utan också i näsan och munnen, när jag har den öppen, vilket jag har hela tiden eftersom jag inte kan andas genom näsan för allt vattnet. Jag känner hur jag börjar drabbas av panik. Hade det inte varit för att jag redan var så blöt hade jag antagligen kallsvettats, vattendropparna i ögonen börjar få färg och de sprider ut sig över insidan av mitt huvud. Det var inte det här jag ville!

Det var inte det här jag ville. Det var inte det här jag ville. Meningen blir ett mantra och jag känner hur jag sakta återfår kontrollen över mig själv. Jag sätter handen ovanför munnen för att hindra vattnet från att få tillträde dit, och andas in medan jag räknar till fyra. Sen håller jag andan medan jag räknar till fyra och sen andas jag ut genom näsan medan jag räknar till fyra. Inget vatten kan komma in i näsan medan jag andas ut genom den.

Stärkt av mitt nyvunna lugn börjar jag återigen uppskatta situationen. Jag sitter med varmt vatten strilande ner på mig från ovan och har ljummet dito upp till fotknölarna. Jag frågar mig vad som gick snett, det är inte likt mig att bli rädd i duschen. Duschen är ett tryggt ställe. Styrkan och temperaturen på vattnet fortsätter att fluktuera och känslan av att det är någon som styr min duschupplevelse återinfinner sig. Den här gången är jag dock bättre förberedd. Istället för att bli rädd och få panik inser jag att det är just vattnets velighet vad gäller styrka och temperatur som fick det att kännas som om det var någon här. Förutom jag. Jag är här. Jag har lite ont i rumpan för det här golvet är hårt. Det är nog dags att stå upp igen. När jag var yngre vill jag minnas att vi hade en trädgårdsstol i duschen som jag kunde sitta i. Det var skönare än att sitta direkt på golvet.

Jag tittar ut genom den immiga glasdörren och drar förstrött med fingret över rutan. Jag drar mig till minnes hur jag brukade göra olika tecken i imman där det gick. Hade jag tur kunde jag se spår av mina tecken nästa gång jag duschade. Men nu är det som om något annat är i görningen. Jag kisar genom dörren, ut på sakerna som finns i den torra världen. Jag gnuggar fingret över rutan, fyller i taklampan. Nu syns den bra. Med nageln gör jag taklisten, ännu mer fokuserat nu. Perspektiv! Så ivägen! Jag stänger av ena ögat och ritar dörren ut i korridoren. Det är typ allt jag ser från kabinen, förutom klädkroken som sitter på dörren. Jag trycker visst lite hårt när jag tar bort imman mellan mig och kroken för duschdörren går upp, förutom att den inte alls gör det. Lite av den gör det, det som jag ritade som dörren ut går upp. Det är ju lite konstigt.

Min ihopsamlade värme strömmar ut genom hålet men ingen kyla kommer in istället. Det är angenämt och en smula inbjudande. Jag tar på mina igenimmade glasögon och duckar ut genom den öppna tredjedelen.

Här är allt som vanligt fast inte så kallt som det brukar vara när jag kommer ut. Jag är lite skeptisk till att gå ut från toaletten. Något känns lite konstigt. Det kan vara efterskakningar av min lilla panik tidigare, eller att jag inte är så van vid att vara naken. Jag tycker om att vara naken, jag är bara inte så van vid det. Min handduk hänger på sin stång. Jag tar den och hänger den över axlarna som en tunn mantel, lätt att kasta till marken när som helst. Jag vrider om låset och kliver ut i korridoren. Kvar i den ännu av fluktuerande grad rinnande duschen står mitt schampo och min tvål, kvarglömda.

No rights reserved

Jag har tittat runt lite på the Internet Archive de senaste dagarna, det finns verkligen hur mycket som helst. Och det bästa är att de har en hel massa gamla spelfilmer för gratis nedladdning eftersom copyrighten har gått ut (antar jag) och som därför befinner sig i the public domain. Häromdan såg jag Beat the Devil från 1953, den var faktiskt riktigt bra. Det fanns en svart humor på den tiden som jag gillar starkt.

Det finns flera olika format att välja mellan, däribland DVD-kvalitet, men för mig räckte det att ta MPEG-4-filerna som ligger på mellan 150 och 200mb. Inatt hittade jag original-Night of the Living Dead på archive.org, en film som jag saknat i mitt zombie-bibliotek. Dessutom hittade jag Herk Harveys Carnival of Souls, en 60-talsthriller som är helt lös men som jag har för mig att jag gillade när jag såg den senast. Två filmer till laddade jag ner inatt: The Last Man on Earth med Vincent Price, och City of the Dead (aka Horror Hotel) (som jag har en viss känsla av att jag sett förr, eller så liknar den nån annan film) med allas vår Saruman, Christopher Lee.

Dagens nyheter

Den har dagen har bjudit på två nyheter och jag har svårt att riktigt bestämma mig för vilken som är störst.

Den ena är att min nätverksladd tydligen räcker från internethålet till sängen, så jag kan ligga i sängen och, till exempel, skriva blogg.

Den andra är att pappa och Pia ska gifta sig.

Äsch, who am I kidding? Anywho, jag tycker det är fantastiskt roligt, även om jag missar själva ceremonin (som väl inte är så oerhört spännande kan jag tänka) så har jag kommit hem till festen iallafall.

Om man hade frågat mig för fem år sen vem i familjen jag trodde skulle gifta sig först hade ju pappa varit en högoddsare.

Och det kommer så lägligt med tanke på vad jag pratade med Ericas mamma om förra veckan (nämligen om äktenskapslagar och sånt). Tiden är liten. Nu ska jag sova.

Lone pilgrim

Idag har jag genomfört min pilgrimsresa,kan man lite skämtsamt påstå. Jag har lite bilder.

"Now we rise, and we are everywhere" - inristat på baksidan av stenen, nästan gömt. Vackert så jag ryser. (Från From the morning, sista låten på Pink moon, hans sista skiva.)

En knasig lastbil i skogen.

Like lambs to the slaughter!

Men av någon djävla anledning var det något som tog udden av känslan - jag skyller på den kassa biografin jag aldrig skule slösat £2 på. Den är uppenbarligen skriven av en professionell biografi-skrivare som måste skaka fram en långsökt koppling till Nick för att liksom rättfärdiga att han skriver den (hans farbror är läkaren som hjälpte Nick till världen). Varken Nicks syster Gabrielle eller vännen och producenten Joe Boyd ville vara med i boken (jag fattar inte att han skrev den ändå) så han får inte använda citat från låtarna. Allt han har är en massa folk som träffat Nick nångång och desperat vill vara med i en bok. Tragiskt. Så istället för att njuta på tåget dit satt jag och var sur på Patrick Murphies eller vad han nu heter (jag orkar inte ens kolla upp hans namn, så arg är jag!) och det tog udden av min pilgrimsresa! Så. Nu känns det bättre.

Jag har en pajdeg i kylen men som vanligt har alla jag bor med något slags sjätte sinne så att de kommer ut i köket tio minuter efter att jag har börjat laga mat, och ska laga mat själva och jag är alldeles för självmedveten med min matlagning så jag satte in degen på kylning och satte mig och skrev det här. Jag trodde jag skulle hinna göra färdigt pajen och sätta den i ugnen tills Hendry - Bond börjar men det är om tio minuter så det låter lite i tightaste laget.

Mer snooker

Roligast igår var när de pratade om markörerna som domarna använder när de plockar upp bollarna för att torka krita och sånt från dem. De här markörerna är tydligen ganska nya påhitt i snookervärlden (åtminstone för kommentatorerna, som själva var proffs på femtio- och sextiotalen) och en av dem berättade om en domare som använde sina löständer för att markera var bollen låg. Sant eller ej, bilden av ett garnityr som ligger på den gröna mattan medan domaren rengör bollen är väldigt rolig.

Snookercitat

Snooker-VM har börjat och BBC streamar oavbrutet från båda borden (tyvärr bara för folk med brittiska IP-nummer). Jag är ju van att guidas av Eurosports bäste kommentator Kim Hartman (inte den här Kim Hartman) men BBC:s kommentatorer är inte så dumma de heller. Ett exempel: Den här turneringen är den första där domaren kan ta hjälp av tv-bilder för att se hur bollarna låg vid en återplacering. Steve Davis, i sin match mot Andy Hicks, passade på att bli den första spelaren i världen att be domaren att titta på tv-skärmen och kommentatorerna var väldigt glada över hur den här teknologin äntligen kommit till snookern och sånt. Så höll de på att lägga före- och efterbilder på varandra ett tag tills bolllarna var där de skulle och när alla var nöjda sa den ene kommentatorn "...but Andy isn't in the position he was, Dennis." Man kunde tydligen se Andy Hicks ben flytta sig mellan bilderna. Jag tyckte det var sjukt kul, jag tycker fortfarande det var sjukt kul men nu när jag skriver det känns det som om man kanske måste varit där. Jag vet inte.

I morse åkte den tredjedelen av de internationella studenterna som inte redan åkt iväg på påsklov, till Marocko, Erica inkluderad, jag exkluderad. (Frivilligt exkluderad alltså, jag kände inte att jag hade råd efter som jag lite satsar på Roskilde i år och avsett vad inte vill ha en upprepning av panka fotbolls-EM utan vill ha råd att njuta lite av VM och Malmösommar -06.)
Det gör inte så mycket än, det finns ju snooker och på tisdag ska jag till Tanworth-in-Arden. Jag hoppas verkligen att det blir lite fint väder, jag ser framför mig hur jag kliver av på stationen i Danzey efter att ha lyssnat på Nick Drake i en och en halv timme på tåget, vandrar genom en engelsk landsbygd som just håller på att spricka ut i försommar, längs dammiga grusvägar och små svartvita hus, till den lilla byn där jag letar upp hans grav, lägger en blomma och står en stund innan jag går in på puben och tar en öl till hans minne. Precis som alla andra pilgrimer antaligen gör. (Jag har bestämt mig för att inte se på det här äventyret med min sedvanliga självdistans och ironi utan faktiskt låta mig själv vara lite pretentiös, det är nämligen ganska mycket roligare så.)

Ruination Day Revisited

Så var det dags igen. Good friday också till råga på allt, det blir nästan för mycket. Tydligen är det Abraham Lincoln som åsyftas, och så då Jesus som dog på den här dagen, beroende på hur den ligger i samband med pingst och sånt antar jag.

Ericas föräldrar är här och hälsar på, i onsdags var vi i Bath och tittade på gamla romerska bad och hus byggda i gul sten. Så här:


Föga imponerad som jag var av gula hus tog jag inte några bilder på hela dan. Däremot fyndade jag två böcker, Ring av Koji Suzuki (som blev Ringu osv sen) och en Nick Drake-biografi som jag ska läsa innan jag åker till Tanworth-in-Arden nästa vecka när Erica och de andra är i Marocko.

Dessutom hittade jag en DVD som verkar spännande. Och i morgon börjar snookern!

Kulturministern kommenterar kepsar och kalsonger

Hallands Nyheter berättade idag om hur Tullbroskolan i Falkenberg inte tillät häng eller kepsar i skolbiblioteket. Bland andra Sydsvenskan hängde på och tydligen fick till och med kulturminister Leif Pagrotsky upp ögonen för förbudet. Senast han var med på Clogger var han inte min favorit men han höjde sig några grader i min bok med det här citatet:

"Att man har keps på sig stör väl ingen så länge kepsen inte väsnas."

Så djävla bra. Men det bästa är väl att de fick dra tillbaka förbudet efter all uppmärksamhet.

Och, som avslutning: en bra liten text på temat ordningsregler.

Jag har varit så inne i Morrowind att jag inte ens tagit mig tid att skriva blogg! Så här en vecka in i spelet är jag level 9 men har ändå knappt gjort nånting vettigt. Det är sjukt stort. Och med två expansions och tusen moddar har jag ju råd att vänta tills Oblivion blir fyra år gammalt innan jag ger mig på det. Men innan dess får vi väl hoppas att de är klara med Fallout 3.

Annars händer det inte så mycket. Jag längtar hem och tycker det är mest skönt att det är mindre än två månader kvar. Inte för att jag vantrivs, det är mest att det känns som att jag har fattat grejen och att det räcker nu. Jag skulle gjort det här för fem år sen.

Det senaste på Lost-fronten är att jag läste om en bok som spelade en viss roll i ett avsnitt. Uttråkad som jag är beställde jag boken, och läste den. Den var riktigt bra även om jag inte helt och hållet ser hur den ska hjälpa mig att förstå Lost bättre. Det blir Lyotards uppgift istället.

Åh! Det här är det bästa som hänt i år! (Länken kräver nog en ganska snabb uppkoppling. Om du känner att din uppkoppling kanske inte är så snabb kan du välja mellansnabb eller långsam.)