Gränser och emo.

Gränser blir mer och mer centrala. Jag visste redan att gränser mellan 'länder' är ett djävla påhitt och jag visste att gränser mellan människor bara är en förlängning av samma djävla påhitt. Men gränser i mig själv? Shit. Här snackar vi. Taggtråd. Egen taggtråd.

Igår, på Crush, var det en gubbe som var fasligt intresserad av mig. Visst, jag är ju sjukt snygg efter min makeover och så och det gör ingenting alls, om farbrorn är en söt farbror. Men... Äh. Jag insåg att jag måste sluta låta sex vara något jag gör mot mig själv. Det är ju därför jag har svårt att njuta när jag har det för mig själv. Speciellt de homosexuella delarna. Men hade inte Carro kommit tillbaka hade jag gått och hängt med farbrorn och det hade skjutit mitt liv i en annan riktning. Jag tänker inte värdera. Hur skulle jag kunna?

Ja, det är skönt som fan att släppa taget.

Ja, det är skönt att dyka efter botten.

Ja, det är skönt att skrika.

Men jag känner inget längre.

Jag har världens bästa liv. Jag har världens bästa vänner. Jag har blivit en person som jag gillar, som jag har velat bli och nu inser att jag är. Men vad jag är, är ju ett djävla monster. Eller åtminstone en robot. Anti-robot är också en robot. Så här:

När vi var på Gamla Inkonst för ett par veckor sen och jag träffade Arawn, sa han att det var fint att jag inte var så djävla på. Aijt. Det är min grej. Jag fattar det. Inte så djävla på. Heja! Vet ni varför jag klarar av detta konststycke, att inte vara så djävla på?

För att jag inte bryr mig. Inte tillräckligt iallafall.

Vet ni en annan sak?

Det är ett djävla helvete.

Jag vill bry mig. Jag vill känna. Om det så är besvikelse och ångest så är det bättre än att ha stängt av som jag tydligen gjort nånstans på vägen. Varför tror ni jag lyssnar på Underoath? För att jag blivit kristen? Hehe. Nej. För att det äntligen är nån som skriker åt mig.

Jag lämnar det här. Lika bra. I'm too old för this shit.

Peace.

Glöm inte att kärlek föder kärlek!

Skräp!

Det är ett kallare Sverige vi vaknar i idag. Stålblått och molngrått. 'Statsminister Fredrik Reinfeld'. Smaka på det. Svälj inte bara! Isåfall ring 112 och be att få tala med Giftinformationen. Men smaka, och spotta. Skölj munnen med 'Statsminister Fredrik Reinfeld'. Glöm inte att borsta tänderna efteråt bara. Med lut.

Garderoben (en resa)

I den andra delen i serien om bra saker jag köper på Netto (första delen här) har turen idag kommit till en garderob! Jag har sneglat på den när jag varit på Netto och köpt mat (det gör jag ganska ofta och eftersom jag inte sysslar med sånt här har jag funnit mina matinköp ligga precis under gränsen för hur ointressant nånting jag skriver om får vara) men jag har inte vågat köpa den. Nu har jag fått CSN ovanpå min skatteåterbäring så jag tänkte att jag kunde unna mig en garderob från Netto den här månaden och så blev det. Garderoben kom i en sån här låda:


Kolla, den har måtten utskrivna och allt! Jag hade inte brytt mig om att kolla vilka mått jag behöver hemma så det var skit samma för mig, men kanske bra för någon annan! Sen gick det till så här när jag byggde ihop den:

Det enda problemet var att trots att det var tolv pinnar som var kallade A och som i ritningen antyddes vara mer eller mindre identiska, visade det sig när ritningen skulle omsättas i konkret praktik, att det bara var fyra speciella A-pinnar som gick att sätta ihop med C-pinnarna. De A-pinnarna hade jag, helt ovetandes om den roll de hade att spela i dramat, redan placerat ut på de ställen jag hade lust att placera ut dem på vid tiden för deras utplacerande. Därför fick jag riva halva garderoben en bit in i processen för att spåra upp de här speciella A-pinnarna, ungefär som om jag försökte uppfylla en profetia. Men det var inte lika spännande som i en film. Snarare ganska tråkigt och tedious. Men nu är den klar!

Skivbeställning!

Det är fint ibland. Jag kom hem från skolan och skulle kolla om jag fått CSN. Det hade jag inte. Men jag hade ändå två och ett halvt tusen spänn mer än jag borde. Jag blev ju livrädd! Någon hade satt in pengar på fel konto och så hade de hamnat hos mig. Fast... det var en underlig summa att sätta in till nån, 2481 spänn. Och det där numret som stod i listan var misstänkt likt mitt personnummer. Och det där "Sk" som stod framför numret? Skål? Är det nån som vill att jag ska supa ihjäl mig? (Det klarar jag bra själv, tack så mycket!) Sk... Skabbmedicin? Till Antons katter? Nej, Skatteåterbäring var det ju! Den hade jag slutat hoppas på.

En del av min skatteåterbäring blev skivor.

The Receiving End of Sirens - Between the Heart and the Synapse
Glassjaw - Everything You Ever Wanted To Know About Silence
underOATH - They're Only Chasing Safety
underOATH - The Dividing Line

Grymt peppigt! Dessutom såg jag att Between the Heart and the Synapse får 4 ½ av 5 stjärnor på allmusic. Inte illa för världens bästa skiva!

Idag har jag varit i skolan, först från 10 till 15 och lekte med limpistol och sen från 17 till 20 och byggde stol av wellpapp. Den här hösten kan nog bli något! Nu ska jag äta.

Det konstigaste som hänt mig

Jag fick en plötsligt lust att berätta en incident som jag vill klassificera som det konstigaste som någonsin hänt mig. För ett par år sen satt vi uppe hos Moa och Petra i C-huset och spelade TP och lyssnade på musik. Samtidigt som blandskivan jag spelat in hamnade på Just like honey med The Jesus and Mary Chain läste någon en fråga där svaret var 'primalskrik'. Fattar ni hur sjukt?

Inte?

Tänk då på vem det är som trummar på Psychocandy.

Fortfarande inte med?

Det är ju Bobby Gillespie.

So?

Bobby Gillespie, av, sedermera, Primal Scream-fame.

Om jag lever att bli tusen kommer ingenting konstigare än det hända.

Eventuellt.

Killin' time...

...it just won't die.

Idag hade jag så tråkigt att jag åkte ut till Jägerso och gick på systemet för att det skulle ta lite längre tid. Jag har ju ändå precis lika långt till busshållplatsen som till systemet vid Triangeln. Men det var trevligt! Jag har aldrig varit där ute förr. På köpcentret. Det var litet. Och jag förväxlar alltid allting med Nova Lund eller Väla eller annat random köpcentrum. Precis som de vill att jag ska göra.

Inatt satt Greven och jag och gjorde listor över MSN. Mycket trevligt. Svårast var topp 5 Tom Waits-ballader. Topp 5 är kass. Minst 10 måste det vara. Det är ingen idé att göra en lista där man måste stryka över hälften av det man helst vill ha med.

Såhär blev det:

Mina topp 5 Tom Waits-ballader (utan inbördes ordning):

• Ol' 55
• Innocent when you dream
• Jersey Girl
• (Looking For) The Heart of Saturday Night
• Downtown Train, sedermera utdömd som inte varandes en ballad och ersatt av Time för att inte vandra för långt från Rain Dogs. Jag vill fortfarande påstå att den är en ballad i den vida definitionen av Tom Waits-ballad: "Låten på skivan som inte är tokig." Men men. Time är otroligt fin den också. Men så kommer vi till problemet med topp 5. Kolla bubblarna:
• Martha
• I Hope That I Don't Fall In Love With You
• That Feel
• Hold On

...och så vidare, et cetera.

Innan vi kom så långt, dock, listade vi världens 10 bästa album. Alltid kul! Det är ju alltid kvällens topp 10 för det kokar ju där bland skivorna. Inatt såg det ut så här:

Mina topp 10 album (utan inbördes ordning):

• Damien Rice - O
• Whiskeytown - Pneumonia
• Jimmy Eat World - Bleed American
• The Receiving End of Sirens - Between the Heart and the Synapse
• Bob Dylan - Blood on the Tracks
• The Cure - Disintegration
• Bright Eyes - Fevers and Mirrors
• Håkan Hellström - Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
• Beth Orton - Central Reservation
• Jeff Buckley - Grace

Pinsamt, 90% män och 100% vita artister. Men... Tja. Så är det. Jag kan nog tyvärr inte göra så mycket åt det.

Sen är det intressant att se hur den förändras. TREOS är ganska nya på listan, ett och ett halvt år sådär. Vilken skiva puttade de ut? Det skulle kunna ha varit Gillian Welch - Time (The Revelator) i och för sig. En bakåtsteg isåfall. Och Disintegration är nog med till stor del för att det var den jag lyssnade på när jag gjorde listan. Vilket ju inte är fel i sig, men... Jag har liksom inte direkt några så... viktiga minnen till den. Den är bara bra, inte som typ Fevers and Mirrors som är sådär jag dööör. Men det är ju olika.

Snart fyller jag år! I övermorgon. Imorgon kommer mamma och Alf. På söndag spelar Conshitas på Aktivitetshuset. Det ska bli kul! Jag missade dem på Bodoni senast för jag och Måns och Nils var på Bob Hansson. Ååh, jag saknar Malmöfestivalen. Då var det aldrig snack om att slå ihjäl tid, den självdog framför ögonen på en hela tiden. Suck.

Bakverk & våld:

...sju sorters lår-kakor.

*fniss*

Oh, how I've been teething

In light of your misleading
You caused this collapse
Between the heart and the synapse

The Receiving End of Sirens - This Armistice

Reach for the sky

Inatt nådde jag Zen. Jag vet inte hur jag kom dit, men jag vet att jag gillade att vara där. Totalt lugn. Som om jag stått i en dörröppning i tre veckor och pressat mina armar mot kanterna och ikväll tagit steget ut och så reser sig mina armar mot himlen, av sig själva. We could be kings. En lätt huvudvärk har hållit mig på plats utan att ta över. En känsla av... tillfredsställdhet har svävat över mig hela kvällen. Den sista ölen och ciggen på Retro var egentligen över toppen men det gör inget. Jag gillar läget. I think I've just been released. Det får gå ut på det här. Fan vad jag överlever. Kommer det en backlash? Kanske. Jag väntar inte på den. Lugn. Ja. Lugn. Lugnare än på jag vet inte hur länge.

Oh gracious love, you were so kind to me
You only broke my heart
Let my arms and legs stay strong
So I could swim upon the open sea
Searching for another love
Floating along endlessly

Like tears in the rain

Det finns för få stunder i livet som är som scener ur en film. Regn hjälper. Speciellt i neon-Malmö. Det var kanske det jag menade när jag skrev till Greven att helgen glöder. För det gör den. På det sättet. All those moments will be lost in time, like tears in the rain. Nu gick jag just hem från Bodoni i regnet och ja, det kändes som en film. Jag är... jag vet inte vad jag är, jag vet inte vad jag ska vara. Ledsen? I guess. Ensam? Lätt, men ändå inte och isåfall på ett ganska okej sätt.

Jag har köpt världens finaste sockar! De kostade 19 :- på Netto. De ser ut så här:


I bakgrunden syns min mysiga troll-håla och långt till vänster i bild står folkölen jag ämnar dricka nu när jag ska titta på Blade Runner.

You know it isn't true, know it isn't true
Love is just a lie, made to make you blue
Love hurts
Love hurts

Flytt! och Flytt?

Nu är jag i mitt nya kollektiv! Det är fortfarande ganska rörigt och kommer så att förbli de närmaste veckorna men det gör inget. Det är bara så sjukt skönt att ha fått tag på det här.

Men jag klurar lite på att flytta bloggandet till MySpace. Jag vet inte varför. All verkar ju hänga där nuförtiden och det gäller väl liksom att inte tappa taget om sin samtid. Jag har inte bestämt mig, MySpace är ju så sjukt fult. Äh, det ger sig.

Telefon och så

Nu funkar min telefon igen! Samma nummer som vanligt.

Jag hade tänkt sticka till Orkanen och spela piano idag men jag insåg att min passerkort är inlåst i Gökboets källare. Så jag stack till Orkanen mest för att jag inte har något bättre för mig. Lite som Jim White säger i Searching for the Wrong Eyed Jesus när han får frågan vad de har sysslat med hela eftermiddagen: "Killin' time. It just won't die". (Det är jag som lagt in citatet på IMDb!) Det finns gott om tid, sägs det. Som om det vore en bra sak. Tss.

Men jag har lyckats skriva lite på min nya novell eller vad det är. Om jag kommer en bit skulle det kunna bli en följetong. Vi får se.

Så smälter du in i bakgrunden, 1-10 poäng

Så, nu har jag flyttat in hos Måns. Jag hoppas att mitt simkort ska komma i dagarna så min telefon funkar igen, så kan jag börja borra ner tårna i den svenska myllan igen ordentligt.

Annars? Ganska tråkigt. Erica är i Hattasjön och jag saknar henne. Det är klart att det finns saker jag kan göra, det är mest att jag inte pallar. Jag var nere på Jam innan för Erik hade sagt att de hade billiga banjosar men jag hittade inga så jag hängde runt på stan ett tag, kollade på skivor och åt en kinalåda på Triangeln och kände mig allmänt genomskinlig. Faktum är, att när jag var inne på den nya DVD-affären Mean Streets var det lite som om de två killarna som jobbade där liksom glömde bort att jag var där nästan precis efter att jag kom in och började prata om dumma leverantörer från Danmark. Jag tänkte att jag kanske tränar på att smälta ihop med bakgrunden. Det vore coolt att kunna bli osynlig. Det är en variant på Leonard Zelig, men ändå inte samma sak. Zelig smälte in i sociala sammanhang, blev en i gänget, medan jag tänker mer på att bli som en del av inredningen. Man får höra så fasligt mycket intressant som fluga på väggen, tänker jag.

Men det är svårt! Man får inte klä sig för utmärkande, men inte heller för tråkigt - då läggs man märke till. Man får naturligtvis inte se ut som om man faktiskt försöker vara osynlig, då är man det minst av allt. Det handlar mest om att tänka vad man skulle göra om man var lampan i hörnet, eller en av filmerna på hyllan, och sen göra det, så gott man kan, utan att fördenskull klättra upp i hyllan eller bära skärm på huvudet.

Första intrycket är viktigt. En vanlig missuppfattning är, att om man har blivit sedd är loppet kört. Inget kunde vara mer felaktigt! Faktum är, att om du försöker smyga sig in osedd är risken avsevärt större att någon för upp ögonen för dig. Nej, träd in helt öppet. Står det en person i en eventuell kassa eller liknande, nicka gärna diskret men undvik längre ögonkontakt. Att helt undvika ögonkontakt kan verka suspekt, men är den alltför utdragen kommer personen att komma ihåg dig och se sig om efter dig med jämna mellanrum. Att lyckas med den rätta bråkdelens ögonkontakt är mycket svårt, men också nyckeln till framgång. Sen är det bara att stå lugnt och stilla ett par minuter så är du bortglömd och osynlig!

Nästa vecka ska vi titta på hur man upprätthåller sin osynlighet under olika förhållanden!

Hemma!

Nu har vi varit i Sverige i snart fyra timmar. Jag har:

• växlat mina sista £50 till 650 :-
• tjatat mig till ett nytt sim-kort eftersom mitt gamla tydligen gett upp efter åtta års trogen tjänst (så jag har ingen telefon än på en vecka eller så)
• köpt öl på Systembolaget

samt

• ätit en Maggan med stark sås

ikväll ska vi spela Risk (som vi stal med oss från huset) och dricka öl.

McDonaldisering och ideologi

För en vecka sen skrev Yelah om McDonald's nya sätt att pressa fler frukostenheter ur sin humanresurs, eller vad det heter på managementsvenska. Det behövs väl egentligen inte tilläggas någonting om den enskilda kampanjens nackdelar för en redan stressad personal eller hur dumt det blir när marknadschefen säger att “de som jobbar hos oss är unga och vill att det ska gå snabbt”, och jag tycker facksnubben har en poäng när han säger att hans medlemmars åsikter väger tyngre än hans egna (eftersom motsatsen hade varit lite pamp-aktigt) men:

• det är känt sedan typ alltid att de allra flesta som jobbar på McDonald's inte är anslutna till facket, av olika anledningar, till exempel att de bara stannar ett halvår eller så på jobbet och naturligtvis för att varje ansats att starta fackklubbar på McDonald's-restauranger motarbetas kraftigt av teamledarna eller vad de kallas på just McDonald's. Därför blir det lite vanskligt att tala om vad “medlemmarna”säger eftersom de flesta medlemmarna i Hotell- och restaurang-facket inte jobbar på McDonald's. Fast det kan ju komma att ändras:

• “om det kommer mer sådant här kan det bli problem”, säger fack-killen, och det kan vi nog räkna med att det gör. Den här typen av effektiviserande är ju något som brukar börja hos snabbmatskedjorna och sedan sprida sig till resten av sektorerna. [1]

Faktum är, att det är det där sista som jag tycker är allra, allra obehagligast med kapitalismen – inte bara att den suger ut arbetare, men att den lyckas vända på allting så att den dessutom verkar vara bra för att den gör det – det är effektivt, rationellt, skapar tillväxt – saker som har blivit så självklara honnörsord att det är jättesvårt att säga “men vänta lite nu, tänk om inte allting måste bli just effektivare, vi överproducerar ju redan en massa saker”, eller, “rationellt, ur vems synvinkel?”, och så vidare. Så länge debatten utgår ifrån att de sakerna i alla lägen är eftersträvansvärda och att det inte finns utrymme för tolkning kan man inte komma särskilt långt i den.

Som den där mannen i The Corporation som försvarar slavarbete i tredje världen med att “deras urbilliga arbetskraft är det enda de har att erbjuda oss i väst” - men sen när var det liksom bestämt att för att få lov att existera måste du ha något att erbjuda det transinternationella kapitalet? Den där nyliberala inställningen att man bara är värd något om man bidrar till att bygga profit (det hjälper ju inte att vara aktiv i lokala och sociala sammanhang), antingen som konsument eller som slavarbetare är så sjukt djävla obehaglig.

Shit, det är verkligen dags att ta ifrån borgarna rätten att bestämma hur verkligheten ser ut.

Tyvärr kan jag ofta känna att det finns en rädsla hos vänstern för att överhuvudtaget släppa in ens en gnutta relativisering i diskussionen - med rätta kanske eftersom man öppnar sig för kritik mot exempelvis marxismen - men jag kan inte tycka annat än att det är större saker på spel än att byta ut ett tolkningsföreträde mot ett annat. Marxismen har inte alla lösningar och kapitalismen kan inte krossas om inte människor från överalltifrån lyckas göra sina röster hörda - även om de rösterna inte passar in i den och den organisationens världsbild.

[1] Ritzer, George (2000). The McDonaldization of Society. London: Sage.

Andra bloggar om: mcdonald's, ideologi, samhälle, progressiv

...and I miss my guitar

Jag sålde gitarren igår. Jag fick £20 för den, och gav £55 när det begav sig, så jag känner att de £35 var sjukt värda att kunna spela gitarr under terminen. Jag hade inte klarat mig utan den. Jag hade till exempel inte kunnat spela in Blackbird Blues utan den. Faktum är att jag, om jag inte minns fel, fick just £35 av pappa och Pia i julklapp... (Lite snabb bloggforskning visade att så förvisso var fallet! Vilket sammanträffande!)

Jaja. Min poäng var att nu saknar jag den hemskt mycket eftersom jag inte har någonting att göra.

Jaha, det var det.

Igår lämnade jag in mina 3000 ord på "Critically evaluate Baudrillard's claim that the rapid proliferation of signs over the last 40 years have undermined meaning so much that reality has become a myth" [pdf] och det var min sista uppgift. (Deadline är imorgon.) Nu har jag ingenting att göra tills vi åker hem. Ingenting. Bara deckare att läsa, inga böcker om postmodernism.

Det är så jag borde sätta mig och skriva ett långt blogginlägg om The Corporation.

Tjutlåda

Jag har återigen härmat min bror och installerat en s k "Shout box" här. Med tanke på den enorma mängden kommentarer jag brukar få på mina inlägg förväntar jag mig naturligtvis att min tjutlåda blir överfull på mindre tid än det tar att sälja slut på biljetter till ett större evenemang.

Det är nog dags att jag tar mig i kragen och börjar tycka samma saker är intressanta som andra människor tycker är intressanta, och börjar skriva om dem så jag får mig lite läsare till min stackars blog. Fast det är en eller två här inne varje dag in snitt iallafall! De flesta från Sverige, en och annan från England samt några vilsna amerikaner, nån mexikan, etc. Det är kul att kolla på sitemeter.

Ta!

(Om en vecka är jag i Sverige.)

DJ Palme

Utslagen av hemlängtan som jag är kan jag inte förmå mig att göra annat än att kolla på gamla bilder* och då hittade jag den här bortglömda pärlan, tagen av Erik för ganska exakt ett år sen:



* Det är inte sant. Jag lyssnar på Sonic Youth också.

Andra bloggar om: olof palme, spontan konst, malmö, folkets park

Schizofrent väder

Nu skiner solen! Det mullrar fortfarande om den senaste åsk- och hagelskuren så det är väl bäst att jag går hem nu innan nästa kommer.

Om Att Skaffa Sig Motivation

Igår skrev jag 1200 ord på min essay om postmodern film. Sen drack jag öl och sjöng Karma Chameleon-karaoke, sov till två idag, åt frukost i en timme och nu ska jag skriva 1200 ord till, var det tänkt. Det känns mycket bra. Det är nio dagar kvar tills vi åker hem. Jag känner mig motiverad till tusen! Inte.

När jag gick hem härifrån igår och tänkte på film, jag blir nämligen grymt sugen på att göra film när jag läser så mycket om det, slog det mig att det skulle vara så schysst att typ jobba med ungdomar som gör film, att handleda dem och så. Så önskade jag lite att det skulle vara så tills det slog mig att det ju faktiskt är det jag utbildar mig till egentligen, när jag inte är i England på små sidospår. Då blev jag glad.

Det ringer i telefoner här i biblioteket och jag tänker på Trigger Happy tv.
"HELLO? NO, I'M IN THE LIBRARY! YEAH, IT SUCKS!"
Men nu var det en som sa till! Jag blev alldeles varm i kroppen. Synd att det var en medelålders gubbe som sa till en ung tjej bara. Det omvända hade regerat.


Ah well. Dags att sätta igång!

Kanske finns det en gnutta hopp för demokratin?

I dagens The Independent skriver Andreas Whittem Smith om varför Bushs och Blairs popularitet rasar samtidigt. Jag blev väldigt glad med tanke på att jag såg Folkpartiet-dokumentären häromdagen och sedan dessutom läste om hur republikanerna nu fiskar efter svarta röster i USA tröttnade jag rejält på den demokrati som nuförtiden går ut på att antingen a) behålla eller b) ta över makten, aldrig att faktiskt syssla med konkret politik.

'We are now talking to people we have not been talking to before', säger Tara Wall, 'director of outreach communications for the national committee'. Nä, precis. Ni bryr er inte om svarta människor, ni bryr er om svarta röster. Så länge de inte är på demokraterna för då trollar ni bort dem. Argh!

Men det vore ju helt okej om politiken sysslade med det här så länge vi fick lov att fatta besluten som rör vår vardag själva. Det kunde ju få finnas tydligare nivåer i demokratin, så kan de få leka i Stockholm och Bryssel och fatta sina stora beslut, och så kan vi få fatta våra små på våra arbetsplatser, i våra bostadsområden och så vidare. Nähä? Det gick visst inte. Det är visst lika bra att vänja våra ungar vid fabriksmat med en gång.

Fan vad jag längtar till backlashen, när globaliseringen imploderar i småskalighet och det inte längre är företagen och byråkraterna som bestämmer vilka instanser av den som är önskvärda.

Andra bloggar om: direktdemokrati, parlamentarism, marknadsdemokrati, alter-globalisation

Man kan G R I L L A

Hermodsdal, Hermodsdal

Så läggs skolan ner. Jag kan inte förmå mig att tycka det är rätt beslut. Men jag vet å andra sidan att jag inte hade tyckt att något beslut var rätt - jag står för långt ifrån de allra, allra flesta politker i skolfrågan. Lyckligtvis - och tyvärr - är det ju jag som ska jobba där och det är olika från dag till dag om jag känner mig styrd eller som jag känner att jag har makt.

Man kan stirra sig blind på disciplin, man kan indignerat höja rösten till försvar för de "vanliga" eleverna som påstås vara de som "förlorar", men kom igen. De "vanliga" eleverna är de som knäckt skolkoden, de kommer klara sig i vilken svensk skola som helst. Det är inte deras framtid som är i fara. Misslyckandet handlar inte om dem, det är bara att de gör sig bättre som offer i tidningen. För om de "andra" eleverna framställs som offer, då måste man ju börja leta efter en ny förövare, och vad man hittar då kanske inte är lika roligt. Då kanske man måste börja slå på någon som inte redan ligger och det har ju media aldrig varit särskilt pigga på.

Varför kan vi inte glädja oss åt att de har klottrat grammatiskt korrekt svenska istället för att lägga ner skolan?

Det blir en andra omgång sommarskola på Kroksbäck för mig iallafall, det ska bli riktigt roligt.

Andra bloggar om: hermodsdal, skolpolitik, malmö

Bloch said it best

'The impressionist philosopher Georg Simmel, who must have known it to be true, once said that there are only fifteen people in the world but these fifteen move about so quickly that we believe there to be more.'

Ernst Bloch (1969) 'Weisen des "Vielleicht" bei Simmel', in Philosophische Aufsätze zur objektiven Phahtasie. Frankfurt: Suhrkamp.

Det roliga är ju att föreställa sig femton personer djävligt upptagna med att se ut som sex och en halv miljard. Och om jag stannar upp och observerar spektalet är ni ju bara fjorton kvar... Oops! Jesus is coming. Look busy.

Andra bloggar om: ernst bloch, georg simmel, folkmängd

Splittring

I England låtsas de inte som det regnar när regeringspartiet skakas av inre strider. Det är helt uppenbart att Tony Blairs dagar är räknade - faktum är att det senaste bråket handlar om just de dagarna och exakt hur många man kan komma överens om att de är. The Guardian skriver massor om det (mer här), bland annat citerar de en undersökning gjord bland parlamentets Labour-backbenchers, som visar på att nästan två tredjedelar av dem inte vill att Blair sitter kvar sin tredje mandatperiod ut. I kulisserna väntar, fortfarande, Gordon Brown, en ganska betydligt mer vänsterinriktad figur, och att det blir han som tar över efter Blair verkar det inte vara någon fråga om (vilket det inte verkade som när jag var över här för tre år sen heller).

Så talas det alltså om 'Blairites' och 'Brownites' (varför nu samhällsjournalistik inte får vara lite rolig samtidigt så de kunde få hetat 'Brownies' kan man ju undra) som en uppenbar schism inom Labour, där Brown företräder den massiva opinion inom partiet och inom flera stora fackföreningar som, om än inte gå tillbaka till en Old Labour-politik, så definitivt inte vill fortsätta på Blairs New Labour-väg. Det är förstås det som gör att Blair och hans gäng försöker hålla ut så länge det går. Nye inrikesministern säger det bäst själv:

The new home secretary, John Reid, warned: "This isn't actually about a date, this is about forcing Tony Blair out. To force Tony Blair out, to stop the reform programme, to start to move back to old Labour ... would be a disaster."

"Start to move back to old Labour" betyder sannolikt bara "sluta med Thatcher-politiken som New Labour har sysslat med de senaste åren" och det är klart att "förnyarna" blir lite skakis när det inte finns någon kandidat att ställa mot Brown. Att de börjar ropa "kupp" är också ett bra tecken på oroligheten i höger-Labour - Tony Blair har faktiskt inte särskilt mycket trovärdighet kvar, hur mycket man än vill strunta i det. För det handlar visst om ett datum. Tony Blair är slut som premiärminister och alla vet om det. När ska han lämna plats? Väntar man på en invasion av Iran?

Eller är det bara en mediagrej, ungefär som "maktstriden" inom vänsterpartiet (som ju visserligen inträffade men som väl inte var så himla dramatisk)? Tidningarna spär på ganska mycket om instabilitet och hur det här kan har varit 'helgen då Labour förlorade nästa val' och sånt. Och visst, det vore ju sjukt trist om Labour får sig ett vänsterlyft lagom tills de förlorar makten - då riskerar det ju att bli en tragisk och något ironisk spegelbild av hur det gick till senast regeringspartiet i det här landet gick igenom en maktstrid och blev lämnade i kylan i femton år.

Det stora frågan är förstås - hur många engelspersoner kan lyfta ögonen från Wayne Rooneys fot för att lägga märke till det här?

Men visst är det spännande att leka med tanken på att samma sak skulle hända i Sverige? Nu är det ju visserligen valår, men om ett par år när den politiska mellanvalsledan sätter in. Det är nästan så jag börjar bry mig om den här parlamentariska demokratileken igen. Eller så är det bara för att jag inte har någon tv att titta på som jag får skapa mina egna såpor.

Spännande nu - om tre veckor åker jag hem och glömmer antagligen bort alltihop.

Andra bloggar om: engelsk politik, tony blair, labour

The genesis of the social self

Jag känner mig, tack och lov, sällan särskilt dum. Jag har till och med klarat en termin med föreläsningar och seminarier på engelska utan att trampa i några större klaver (även om det nog mest beror på att jag lärt mig fotarbetet) men nu tog det slut. Jag kan inte läsa den här boken. Mind, Self and Society, av George Herbert Mead, du är härmed min nemesis. (Maka på dig, Sprätten!) Kanske, kanske måste jag välja en annan bok att skriva en review på. Det kanske är dags att bestämma sig för det i så fall. Hm. Jag har den till 16.45, jag läser den tills dess och bestämmer mig efter det. Suck.

Men jag har över 3000 ord på Baudrillard-essän!

Andra bloggar om: tentaångest, socialpsykologi

?skrivregleR

.jag mindes just att jag och Måns brukade vända på skiljetecknen förr i tideN .punkt först och stor bokstav sisT ?jag tror det var så iallafalL .jaja, jag skriver bara det här för att slippa skriva på min essÄ !men det är bara 700 ord kvar nU ...sen har jag bara tre kvar att skrivA

Pissoir poésie

Igår var vi på Bamboo. Drack öl för 80p (när inte Erica spottade ut den på mig eller jag hällde den innanför hennes tröja - the truce is broken!) och lyssnade på... Tja, jag antar att det går under benämningen 'musik', men mest eftersom det är ett så brett begrepp. Vid mitt besök på toaletten inträffade följande episod:

Jag skuttar uppför trappan och in till pissoarerna. I dörren möter jag en kille som på sedvanligt engelskt toalett-manér frågar 'You alright, mate?'.
Jag: 'Yeah, I'm fine.'
Jag lägger märke till att killen står kvar precis vid ingången och i ögonvrån ser jag att han har ett helt batteri av olika parfymer och whatnot ståendes vid handfaten. Jag lägger också märke till att toaletten är tom på folk förutom mig och parfym-killen.
Nåväl. Jag står vid pissrännan längst bort, minding my business, när killen plötsligt börjar sjunga. Vi står så ett tag, jag kissar och han sjunger. Sen blir det interaktivt!

Han: 'If you really love your girlfriend say wae-oh!'
Jag (lite tveksamt): 'Wea-oh?'
Han: 'That's my man.'
Jag: 'Are you standing here all night?' (Jag insåg precis att det kan tolkas som om jag raggade, men jag tror inte det var det jag gjorde. Han svarade i vilket fall inte utan fortsatte sjunga.)

Lite senare, när jag var färdigkissad och hade tvättat händerna, erbjöd han mig en pappershandduk och medan jag rotade efter penniesar i plånboken sprejade han mig med lukta-gott. Jag kan acceptera halsen, där brukar man väl ha det vad jag förstår, men jag stör mig lite på att han var tvungen att spreja mig på byxorna för jag sitter just nu och stinker tung herrparfym.

Nu är det snart Lost-dags, tack vare min hypereffektiva bror!

Andra bloggar om: england, parfym, clubbing

Fast i hyperverkligheten

Jo, jag lever, jag har bara ett gäng deadlines som spökar i framtiden. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar idag. Jag kom just på mig själv med att skriva följande mening:

"Ironically, it would seem that semiotics, making it possible to perceive a reality behind language, also contributes to rendering this reality obsolete."

Ooo-key...

Annars har jag och postmoderniteten en liten svacka nu. Jag kämpar emot nihilismträsket och för att göra det måste jag komma runt fasta värden-förnekandet utan att bli, just, nihilist. Eller, postmoderniteten och jag kommer nog ganska bra överrens fortfarande, jag är bara lite besviken på Baudrillard som jag trodde så mycket om men som nu visar sig... jag vet inte. I framtiden håller jag mig nog till Lyotard och Jameson och kompani. Jag vill gärna fortsätta vara emot dumheter som kapitalism och sånt. Fast jag tänker ju också att det bästa sättet att vara det (för mig) (just nu) är att hårdnackat förneka de stora narrativen om rationalitet, logik och vetenskap till förmån för de små, paralogiska narrativen, att välkomna olikhet och inse att alla inte bara behöver vara överens, alla kan inte vara överens. Problemet blir ju när olikheterna utmynnar i ojämlikheter. (Ooh! Fancy!)

Ja, när den här månaden är slut är jag tillbaka i Sverige. Det ska bara bli skönt känner jag just nu. Jag är så klar med Worcester. Inte för att här har varit hemskt eller traumatiskt eller ens dåligt, här har bara varit lite... tråkigt. Jag saknar mina vänner och min familj (förutom den viktiga delen av mina vänner och min familj som är här förstås. Mao!), jag saknar Malmö, etc.

Fira fira!

Inlägg nummer 100 firar vi med en länk till anledningen till att jag inte kommer få pluggat nåt mer idag, men å andra sidan kommer att leva något längre och, framför allt, betydligt lyckligare.

Airtoons. Roligare blir inte Internet.

Mer om språk

Just som jag sitter och har en ICQ-diskussion med Nilso om språkhistoria och hur allting sitter ihop, snubblar jag över Paul Harris kolumn om the Hispanic panic och finner såklart paralleller till dagens Sverige och språkpaniken som råder i vissa delar av det svenska samhället (om det inte har löst sig sen januari?)

Do immigrants come to America just to bring the problems of their homelands with them?

I don't think so. It seems to me America has been here before. Each immigrant wave - whether Irish, Italian, Jewish or Chinese - has faced poverty and prejudice, clung to old ways and then shed them in a generation or two to embrace American ideals, culture and the English language. The Hispanic migration seems likely to do the same, just on a larger scale.

Det blir så uppenbart att om man bara höjer blicken en liten smula och ser sig omkring en sådär femtio år i tiden inser man att det inte är någon idé att oroa sig för "språket", som om det vore något som ska bevaras, eller "kulturen" som om den skänktes oss av Gustav III och vi måste vakta den noga så den inte "utarmas" av yttre influenser (så som tid, antar jag). Harris avslutar med en lite småbillig poäng, men jag gillar den ändå:

It is strange though that the fiercest critics of the migration - those who panic most about a supposed loss of identity - often paint themselves in the most patriotic terms. Yet for patriots, they don't seem to have much confidence in their own country's ability to influence those who travel to its shores.

Men, å andra sidan är det väl inte så konstigt att folk reagerar på förändringar i språket om det nu är så att språket spelar en massiv roll för vår uppfattning om världen och oss själva.

Andra bloggar om: språk, invandring, mångkultur

Språkets betydelse...

Jackie Ashley på The Guardian varnar idag för riskerna med ny teknologi. Det finns kanske inte så mycket att tillägga förutom det som sägs i kommentarerna men det är intressant ändå. En av de längre kommentarerna, av MrPikeBishop, nämner en del saker som jag själv funderat en hel del på på sistone.

Bland annat det här:
"A report issued this week by researchers at the University of California found that the volume of information published in the world has tripled in the last decade – 800 megabytes of information is now being produced for every man woman and child on the planet. That’s the equivalent of 10,000 pages of A4, each." (Artikeln han i sin tur citerar har ett par år på nacken så undersökningen i fråga släpptes inte längre förra veckan.)

Och hela idén om att det förr i tiden fanns en harmoni mellan människa och information, att alla helt problemfritt tog till sig precis det de ville i den takt de ville, var kommer den ifrån? När var det så?

Som jag ser det är det genom språket jag förstår världen. Visst skulle jag uppfatta världen även genom att bara använda mina sinnen, men knappast förstå den. Dessutom känns det otänkbart att "fly" språket när jag nu väl är i det, att tänka utan språk. För även en bild är ett språk, bildskapande har sin egen grammatik även när det sker inne i mitt eget huvud. Så språket är ett verktyg till förståelse, av mig själv och av den värld som kommer till mig, via tv, bloggar, etc., genom språk.

Det är som när vi var i Kaliningrad förra hösten. Visst, det var smutsigt och grått inne i stan, men det var lika obehagligt på stranden i Svetlogorsk när solen sken, för det jobbiga var att inte förstå vad som stod på skyltarna. Jag har aldrig känt mig så isolerad som när jag inte ens har minsta chans att dechiffrera min omvärld för att den kommer till mig genom ett annat alfabet. Så jag och Erik satte igång och lärde oss kyrilliska bokstäver och två dagar in på resan, när vi hjälpligt kunde läsa på gatuskyltarna, kändes det som om landet öppnades upp för oss. För mig är det ett lysande exempel på hur stor betydelse språket spelar i vår förståelse för omvärlden.

Intressant i sammanhänget är förstås det här, en slags Frankfurt School-reaktion för 2000-talet, en kampanj som, precis som Bo Reimer säger på sydsvenskan.se, är välmenande men lite väl oreflekterad.

Ojdå, det fanns visst en del att lägga till...

Andra bloggar om: information, språk, ontologi

Åh nej, Bingo-Bob igen!

festivalinfo.se har en tävling där den som skriver det intressantaste blogginlägget om musik och festivaler och sånt vinner en Roskildebiljett. Så här skrev jag:

Jag skriver det här längst upp så att alla ser det: Bob Dylan är en av mina allra bästa artister. Så inte någon tror något annat och börjar försvara honom på ett helt onödigt sätt för att denne någon kanske inte orkar läsa riktigt vad det är jag skriver här nere.

Nåväl. De gånger jag varit på Roskilde har festivalen bjudit på åtminstone en gubb-hjälte bland artisterna. 2000 var det Lou Reed, 2001 Bob Dylan och 2002 Steve Earle. Sen har jag missat festivalen tre gånger av olika anledningar, vilket, får jag anta, var anledningen till att David Bowie ställde in 2004, och att Iggy och Santana... Äsch.

Hursomhelst, jag är en smula besviken över att gubbhjälten i år återigen är Bob Dylan. Det är ju vid det här laget väl känt att herr Zimmerman är en smula... lynnig, vad gäller scenframträdanden, och att se honom live är något av ett lotteri. För min del hade det hellre fått vara, säg, Leonard Cohen, eller, jag vågar knappt skriva det, Bruce Springsteen. (Morrissey har fortfarande att göra en duett med Emmylou Harris innan han blir gubbe. Conor Oberst är alltså på god väg!)

Jag och min mycket goda vän Johan såg Dylan på Olympen i Lund 2000 och då var han på gott humör. Faktum är att han till och med, vid ett tillfälle, gjorde ett litet dans-steg! Sen såg jag honom som sagt igen på Roskilde 2001, och då hade han inte lika nära till dans, faktum är han var nästan lika tråkig som, säg, Lou Reed året innan.

Men det kanske är det som är charmen? I dessa dagar av internet-Poker och Jack Vegas-maskiner kanske folk tilltalas av ett visst mått av gambling när det ska gås på konsert? Undrar vilken vadslagningsbyrå som blir först med Dylan-stryktipset: kryssa rätt humör på 13 konserter och vinn! Det är respekt.

Duschen

Duschen

Jag står i duschen. Jag har stått här ganska länge så jag är säkert redan ren, men jag vill stå här lite till. Problemet är ju att rättfärdiga det för mig själv. Jag kan bara schamponera så många gånger (två) utan att det känns lite olönt och slöseri med schampo och jag blir så torr av tvålen så den vill jag inte använda mera. Jag tänker som hastigast på att runka men jag vet hur kletigt det blir när sperman blandas med vatten. Det är synd för det är så skönt att komma när det varma vattnet rinner nerför nacken. Men, man kan ju inte få allt.

Jag har, som sagt, stått här ganska länge, så jag är säkert redan ren, men jag vill duscha mer! Men det är tråkigt att bara sto och glo. Vattnet är varmt och så, men jag kan inte bara koncentrera mig på det. När jag var liten fanns det ju tusen flaskor med schampon och sånt att leka med och göra skum av på olika spännande sätt men nu finns det bara två. Och om jag leker med dem är det jag själv som måste köpa nya så det känns slösaktigt. Jag kommer att tänka på flaskan med ketchup jag har i kylen. Tänk om den hade varit slut. Då hade jag kunnat ha den här inne och fylla den och spruta vatten omkring mig.

Jag ställer mig över brunnen en stund och ser hur vattennivån höjs i kabinen. Jag brukade göra så hemma hos farmor och farfar. Tänk om jag kunde isolera dörren och se till att den inte gick upp. Så kunde jag sätta för brunnen, fylla kabinen med vatten och simma omkring. Kanske en delfin eller en stor sköldpadda kunde göra mig sällskap, som skydd mot krabborna. Men jag tror att dörren kanske skulle spricka och det skulle hamna vatten precis överallt. Jag måste lära mig förströelse utan förstörelse!

Jag vill inte att det ska börja läcka vatten ut ur kabinen så jag tar bort foten från brunnen och vänder ansiktet mot vattenstrålarna. Jag står så ett tag innan jag inser att det fortfarande plaskar väldigt mycket om vattnet när det träffar golvet. Jag torkar mig om ögonen och tittar ner. Allt är förstås suddigt eftersom jag inte har glasögonen på mig men jag känner med fötterna att vattennivån inte alls har sjunkit sen jag tog bort foten, vilket var det avsedda resultatet, utan snarare höjts ännu en smula mer. Jag sätter mig på huk för att undersöka brunnen närmare. Vatten längst ner är behagligt ljummet och när jag ändå är här nere passar jag på att sätta mig mer bekvämt, på rumpan, med ryggen mot väggen och det strilande vattnet i ansiktet återigen. Jag sluter ögonen och koncentrerar mig på duschandet. Ganska snart kommer en obehaglig känsla av att inte vara ensam över mig. Jag känner mig en smula i underläge här på golvet och det oförtröttliga vattnet fortsätter rinna ner i ögonen så jag ser ingenting. Jag försöker se efter vad det är som är med mig plötsligt men hur jag än vänder huvudet ser jag bara vatten. Styrkan på strålarna börjar variera, liksom temperaturen, precis som om min okända besökare fingrar på kranen. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Vad vill varelsen? Det är lite svårt att andas eftersom vattnet inte bara ständigt är i ögonen utan också i näsan och munnen, när jag har den öppen, vilket jag har hela tiden eftersom jag inte kan andas genom näsan för allt vattnet. Jag känner hur jag börjar drabbas av panik. Hade det inte varit för att jag redan var så blöt hade jag antagligen kallsvettats, vattendropparna i ögonen börjar få färg och de sprider ut sig över insidan av mitt huvud. Det var inte det här jag ville!

Det var inte det här jag ville. Det var inte det här jag ville. Meningen blir ett mantra och jag känner hur jag sakta återfår kontrollen över mig själv. Jag sätter handen ovanför munnen för att hindra vattnet från att få tillträde dit, och andas in medan jag räknar till fyra. Sen håller jag andan medan jag räknar till fyra och sen andas jag ut genom näsan medan jag räknar till fyra. Inget vatten kan komma in i näsan medan jag andas ut genom den.

Stärkt av mitt nyvunna lugn börjar jag återigen uppskatta situationen. Jag sitter med varmt vatten strilande ner på mig från ovan och har ljummet dito upp till fotknölarna. Jag frågar mig vad som gick snett, det är inte likt mig att bli rädd i duschen. Duschen är ett tryggt ställe. Styrkan och temperaturen på vattnet fortsätter att fluktuera och känslan av att det är någon som styr min duschupplevelse återinfinner sig. Den här gången är jag dock bättre förberedd. Istället för att bli rädd och få panik inser jag att det är just vattnets velighet vad gäller styrka och temperatur som fick det att kännas som om det var någon här. Förutom jag. Jag är här. Jag har lite ont i rumpan för det här golvet är hårt. Det är nog dags att stå upp igen. När jag var yngre vill jag minnas att vi hade en trädgårdsstol i duschen som jag kunde sitta i. Det var skönare än att sitta direkt på golvet.

Jag tittar ut genom den immiga glasdörren och drar förstrött med fingret över rutan. Jag drar mig till minnes hur jag brukade göra olika tecken i imman där det gick. Hade jag tur kunde jag se spår av mina tecken nästa gång jag duschade. Men nu är det som om något annat är i görningen. Jag kisar genom dörren, ut på sakerna som finns i den torra världen. Jag gnuggar fingret över rutan, fyller i taklampan. Nu syns den bra. Med nageln gör jag taklisten, ännu mer fokuserat nu. Perspektiv! Så ivägen! Jag stänger av ena ögat och ritar dörren ut i korridoren. Det är typ allt jag ser från kabinen, förutom klädkroken som sitter på dörren. Jag trycker visst lite hårt när jag tar bort imman mellan mig och kroken för duschdörren går upp, förutom att den inte alls gör det. Lite av den gör det, det som jag ritade som dörren ut går upp. Det är ju lite konstigt.

Min ihopsamlade värme strömmar ut genom hålet men ingen kyla kommer in istället. Det är angenämt och en smula inbjudande. Jag tar på mina igenimmade glasögon och duckar ut genom den öppna tredjedelen.

Här är allt som vanligt fast inte så kallt som det brukar vara när jag kommer ut. Jag är lite skeptisk till att gå ut från toaletten. Något känns lite konstigt. Det kan vara efterskakningar av min lilla panik tidigare, eller att jag inte är så van vid att vara naken. Jag tycker om att vara naken, jag är bara inte så van vid det. Min handduk hänger på sin stång. Jag tar den och hänger den över axlarna som en tunn mantel, lätt att kasta till marken när som helst. Jag vrider om låset och kliver ut i korridoren. Kvar i den ännu av fluktuerande grad rinnande duschen står mitt schampo och min tvål, kvarglömda.

No rights reserved

Jag har tittat runt lite på the Internet Archive de senaste dagarna, det finns verkligen hur mycket som helst. Och det bästa är att de har en hel massa gamla spelfilmer för gratis nedladdning eftersom copyrighten har gått ut (antar jag) och som därför befinner sig i the public domain. Häromdan såg jag Beat the Devil från 1953, den var faktiskt riktigt bra. Det fanns en svart humor på den tiden som jag gillar starkt.

Det finns flera olika format att välja mellan, däribland DVD-kvalitet, men för mig räckte det att ta MPEG-4-filerna som ligger på mellan 150 och 200mb. Inatt hittade jag original-Night of the Living Dead på archive.org, en film som jag saknat i mitt zombie-bibliotek. Dessutom hittade jag Herk Harveys Carnival of Souls, en 60-talsthriller som är helt lös men som jag har för mig att jag gillade när jag såg den senast. Två filmer till laddade jag ner inatt: The Last Man on Earth med Vincent Price, och City of the Dead (aka Horror Hotel) (som jag har en viss känsla av att jag sett förr, eller så liknar den nån annan film) med allas vår Saruman, Christopher Lee.

Dagens nyheter

Den har dagen har bjudit på två nyheter och jag har svårt att riktigt bestämma mig för vilken som är störst.

Den ena är att min nätverksladd tydligen räcker från internethålet till sängen, så jag kan ligga i sängen och, till exempel, skriva blogg.

Den andra är att pappa och Pia ska gifta sig.

Äsch, who am I kidding? Anywho, jag tycker det är fantastiskt roligt, även om jag missar själva ceremonin (som väl inte är så oerhört spännande kan jag tänka) så har jag kommit hem till festen iallafall.

Om man hade frågat mig för fem år sen vem i familjen jag trodde skulle gifta sig först hade ju pappa varit en högoddsare.

Och det kommer så lägligt med tanke på vad jag pratade med Ericas mamma om förra veckan (nämligen om äktenskapslagar och sånt). Tiden är liten. Nu ska jag sova.

Lone pilgrim

Idag har jag genomfört min pilgrimsresa,kan man lite skämtsamt påstå. Jag har lite bilder.

"Now we rise, and we are everywhere" - inristat på baksidan av stenen, nästan gömt. Vackert så jag ryser. (Från From the morning, sista låten på Pink moon, hans sista skiva.)

En knasig lastbil i skogen.

Like lambs to the slaughter!

Men av någon djävla anledning var det något som tog udden av känslan - jag skyller på den kassa biografin jag aldrig skule slösat £2 på. Den är uppenbarligen skriven av en professionell biografi-skrivare som måste skaka fram en långsökt koppling till Nick för att liksom rättfärdiga att han skriver den (hans farbror är läkaren som hjälpte Nick till världen). Varken Nicks syster Gabrielle eller vännen och producenten Joe Boyd ville vara med i boken (jag fattar inte att han skrev den ändå) så han får inte använda citat från låtarna. Allt han har är en massa folk som träffat Nick nångång och desperat vill vara med i en bok. Tragiskt. Så istället för att njuta på tåget dit satt jag och var sur på Patrick Murphies eller vad han nu heter (jag orkar inte ens kolla upp hans namn, så arg är jag!) och det tog udden av min pilgrimsresa! Så. Nu känns det bättre.

Jag har en pajdeg i kylen men som vanligt har alla jag bor med något slags sjätte sinne så att de kommer ut i köket tio minuter efter att jag har börjat laga mat, och ska laga mat själva och jag är alldeles för självmedveten med min matlagning så jag satte in degen på kylning och satte mig och skrev det här. Jag trodde jag skulle hinna göra färdigt pajen och sätta den i ugnen tills Hendry - Bond börjar men det är om tio minuter så det låter lite i tightaste laget.

Mer snooker

Roligast igår var när de pratade om markörerna som domarna använder när de plockar upp bollarna för att torka krita och sånt från dem. De här markörerna är tydligen ganska nya påhitt i snookervärlden (åtminstone för kommentatorerna, som själva var proffs på femtio- och sextiotalen) och en av dem berättade om en domare som använde sina löständer för att markera var bollen låg. Sant eller ej, bilden av ett garnityr som ligger på den gröna mattan medan domaren rengör bollen är väldigt rolig.

Snookercitat

Snooker-VM har börjat och BBC streamar oavbrutet från båda borden (tyvärr bara för folk med brittiska IP-nummer). Jag är ju van att guidas av Eurosports bäste kommentator Kim Hartman (inte den här Kim Hartman) men BBC:s kommentatorer är inte så dumma de heller. Ett exempel: Den här turneringen är den första där domaren kan ta hjälp av tv-bilder för att se hur bollarna låg vid en återplacering. Steve Davis, i sin match mot Andy Hicks, passade på att bli den första spelaren i världen att be domaren att titta på tv-skärmen och kommentatorerna var väldigt glada över hur den här teknologin äntligen kommit till snookern och sånt. Så höll de på att lägga före- och efterbilder på varandra ett tag tills bolllarna var där de skulle och när alla var nöjda sa den ene kommentatorn "...but Andy isn't in the position he was, Dennis." Man kunde tydligen se Andy Hicks ben flytta sig mellan bilderna. Jag tyckte det var sjukt kul, jag tycker fortfarande det var sjukt kul men nu när jag skriver det känns det som om man kanske måste varit där. Jag vet inte.

I morse åkte den tredjedelen av de internationella studenterna som inte redan åkt iväg på påsklov, till Marocko, Erica inkluderad, jag exkluderad. (Frivilligt exkluderad alltså, jag kände inte att jag hade råd efter som jag lite satsar på Roskilde i år och avsett vad inte vill ha en upprepning av panka fotbolls-EM utan vill ha råd att njuta lite av VM och Malmösommar -06.)
Det gör inte så mycket än, det finns ju snooker och på tisdag ska jag till Tanworth-in-Arden. Jag hoppas verkligen att det blir lite fint väder, jag ser framför mig hur jag kliver av på stationen i Danzey efter att ha lyssnat på Nick Drake i en och en halv timme på tåget, vandrar genom en engelsk landsbygd som just håller på att spricka ut i försommar, längs dammiga grusvägar och små svartvita hus, till den lilla byn där jag letar upp hans grav, lägger en blomma och står en stund innan jag går in på puben och tar en öl till hans minne. Precis som alla andra pilgrimer antaligen gör. (Jag har bestämt mig för att inte se på det här äventyret med min sedvanliga självdistans och ironi utan faktiskt låta mig själv vara lite pretentiös, det är nämligen ganska mycket roligare så.)

Ruination Day Revisited

Så var det dags igen. Good friday också till råga på allt, det blir nästan för mycket. Tydligen är det Abraham Lincoln som åsyftas, och så då Jesus som dog på den här dagen, beroende på hur den ligger i samband med pingst och sånt antar jag.

Ericas föräldrar är här och hälsar på, i onsdags var vi i Bath och tittade på gamla romerska bad och hus byggda i gul sten. Så här:


Föga imponerad som jag var av gula hus tog jag inte några bilder på hela dan. Däremot fyndade jag två böcker, Ring av Koji Suzuki (som blev Ringu osv sen) och en Nick Drake-biografi som jag ska läsa innan jag åker till Tanworth-in-Arden nästa vecka när Erica och de andra är i Marocko.

Dessutom hittade jag en DVD som verkar spännande. Och i morgon börjar snookern!

Kulturministern kommenterar kepsar och kalsonger

Hallands Nyheter berättade idag om hur Tullbroskolan i Falkenberg inte tillät häng eller kepsar i skolbiblioteket. Bland andra Sydsvenskan hängde på och tydligen fick till och med kulturminister Leif Pagrotsky upp ögonen för förbudet. Senast han var med på Clogger var han inte min favorit men han höjde sig några grader i min bok med det här citatet:

"Att man har keps på sig stör väl ingen så länge kepsen inte väsnas."

Så djävla bra. Men det bästa är väl att de fick dra tillbaka förbudet efter all uppmärksamhet.

Och, som avslutning: en bra liten text på temat ordningsregler.

Jag har varit så inne i Morrowind att jag inte ens tagit mig tid att skriva blogg! Så här en vecka in i spelet är jag level 9 men har ändå knappt gjort nånting vettigt. Det är sjukt stort. Och med två expansions och tusen moddar har jag ju råd att vänta tills Oblivion blir fyra år gammalt innan jag ger mig på det. Men innan dess får vi väl hoppas att de är klara med Fallout 3.

Annars händer det inte så mycket. Jag längtar hem och tycker det är mest skönt att det är mindre än två månader kvar. Inte för att jag vantrivs, det är mest att det känns som att jag har fattat grejen och att det räcker nu. Jag skulle gjort det här för fem år sen.

Det senaste på Lost-fronten är att jag läste om en bok som spelade en viss roll i ett avsnitt. Uttråkad som jag är beställde jag boken, och läste den. Den var riktigt bra även om jag inte helt och hållet ser hur den ska hjälpa mig att förstå Lost bättre. Det blir Lyotards uppgift istället.

Åh! Det här är det bästa som hänt i år! (Länken kräver nog en ganska snabb uppkoppling. Om du känner att din uppkoppling kanske inte är så snabb kan du välja mellansnabb eller långsam.)

Half way mark!

Vi kom hit den 25 januari, det är två månader och två dagar sen. Vi åker hem den 29 maj, det är om två månader och två dagar. Alltså är idag exakt halvvägs. Sjukt.

Annat sjukt är att klockan är tjugo över sju och det fortfarande är lite ljust. (Den där timmen vi hoppar framåt gör verkligen skillnad.)

Dessutom har jag fastnat totalt i Elder Scrolls III: Morrowind som jag köpte i lördags tillsammans med The Simpsons Hit and Run för en lagom pris av £15. Det är en speciell känsla att utforska ett spel i en värld jag inte vet någonting om, med allt vad det innebär - inte bara spelets mytologi och karaktärer utan hur man lägger upp spelet, hur man levlar och allting. Och det är Stort. Synd bara att vara tvungen att spela trean när fyran just kom ut...

Dagens ord: exacerbate

Ni vet hur det är: man slår upp ett ord man inte känner till och sen ser man det hela tiden. Men varje text jag läst de senaste veckorna har innehållt minst ett "exacerbate". Det börjar bli löjligt.

Jag skrev upp mig på en word-of-the-day-mailinglista (mer info här) för ett tag sen också. Bästa ordet hittills är nog ululate, skulle jag tro.

Det här (att skriva summeringar av böcker på engelska) är ju jobbigt för att jag inte vet hur jag ska göra det! Vilken skön insikt. Jag är inte dum, jag är bara van vid att kunna ta en form jag känner till och fylla den med mitt eget innehåll.

Så det hade varit skönt att få läsa någon annans först bara så jag vet vilken stil jag ska ha.

Dagens fråga, uppdaterad

"Om postmodern teori förnekar idén om ett framåtskridande samhälle, hur argumenterar man för paradigmskiftet modernism/postmodernism?" skrev jag för ett tag sen. Ikväll läser jag i Max Weber and Postmodern Theory, Rationalization versus Re-enchantment av Nicholas Gane, följande:

The term [postmodern], read literally as the union of 'post-', and 'modern', would seem to signify an order, ethos or movement which is beyond, against or after that of modern. Such an approach, though, should be treated with caution, for any idea ofthe postmodern as subsequent to or later than the modern is itself modern rather than postmodern in nature. It places the postmodern within a modern order of linear time, and thereby ties it to an underlying theme or metanarrative of historical progress or evolution. [...] It is suggested, instead, that the postmodern neither succeeds nor completely breaks from the modern, but exposes and transgresses the limits of modernity by embracing the experimental moment concealed within this order.

Det var ju bra att få någon annans tankar kring det.

Jag har börjat fundera lite på om inte Lost är ett ganska bra exempel på en serie som har både moderna och postmoderna drag. Jag återkommer i frågan.

Ett vidgat demokratibegrepp? pt. II

Nu har resten av mina texter blivit publicerade på Lärarutbildningens hemsida. Det var skönt att läsa dem igen med lite distans, och inse att jag tycker att de håller, och att jag saknar lärar-grejen. Jag är ju lite dampig annars och risken finns väl att jag plötsligt tycker att det där med sociologi kanske vore något att satsa på, men nej. KME is the shit. Gött.

Om konst och pengar

Med risk för att få copyright-människor på mig lade jag just ut den här artikeln (i .pdf, Adobe Reader här) som handlar om en konstnär som ritar av pengar och erbjuder sig att betala med teckningarna istället för "riktiga" pengar. Det är ju sjukt intressant. Konstnärers verk är ju resultat av deras arbetstid, vilket enligt kapitalistisk logik gör dem värda pengar (i en grovt förenklad version, iallafall). Konstnären i det här fallet väljer att låta sitt verk "råka" vara värt lika mycket som sedeln det avbildar - så vad är skillnaden?

Och skulle värdet förändras om konstnären satte igång att massproducera sina verk? Warhol gjorde en silkscreen med tvådollarsedlar som såg ut att komma direkt från pressen. Ta det ett steg längre och börja använda dina egna pengar som valuta - är det bara simpel förfalskning, är det konst, eller är det något mer?

Det brukar tas för givet att ett föremåls värde ökar ju ovanligare, "unikare" föremålet är. Men ta två konstnärer (ett djävla tjat om konstnärer, jag vet) vars talanger är likvärdiga (vilket är svårt att jämföra såklart, men för exemplets skull). Den ena spottar ur sig tavlor i ett rasande tempo medan den andra tar sin tid på sig. Skulle den sistnämnda konstnärens tavlor vara mer värda för att de inte är lika många? Hur man än gör för att sätta ett värde på något blir det ju godtyckligt.

Jag tror det har gjort mig extra känslig inför pengars godtycklighet av att under årets första månad vara i Sverige och betala inträde till Crush med kronor, sen åka en sväng i Italien och betala för min espresso i euro, för att till slut hamna här och köpa Guinness för pund. Att gångra alla priser jag ser med femton samtidigt som jag vet att det inte riktigt stämmer gör att jag upplever att sakers värde blir lite luddigt i kanten...

Jag har en assignment på George Simmels Philosophy of Money, det är därför jag plötsligt kom att svamla om det här.

Tolv timmar i Caerdydd

I Ett Tidigare Inlägg skrev jag om EFIT - Ett Foto I Timmen. Jag har kommit mig för att göra det nångång hittills men nu när vi skulle åka till Cymru (Wales), Caerdydd (Cardiff) närmare bestämt, påminde Erica mig så vi bestämde oss för att ta ett foto i timmen på slaget kvart över. Resultatet finns här.

Caerdydd var schysst, påminde en del om Malmö tyckte jag. Lika stora (Caerdydd har ca 270 000 invånare mot Mallmös 250 000), up-and-coming universitet, levande musikscen. Jag skulle kunna tänka mig att bo i Caerdydd ett halvår-år sådär, lära mig språket och så. I framtiden kanske.

Kafka ex machina

http://www.yelah.net/news/20060312222326

Hmm... Många arbetssökande sätter större press på personalavdelningarna... Är det bara jag som ser den självklara lösningen här?

Fotoarkiv

...kom så slutligen för mig att fixa upp ett bildarkiv. Inte det snyggaste och mest effektiva kanske men det viktiga är att det ligger bilder där.

Jag kommer att lägga upp fler, dels allteftersom jag tar fler men jag tror nog att det är fler i huset som känner för att få sina bilder upplagda.

Nu däremot ska jag ta tag i mitt djävla assignment.

Tidernas feelgood-film

...såg just om Love Actually. I always cry at endings men det väller verkligen upp i mig när jag ser den där filmen. Shit vad bra den är!

...men det verkar som om jag har flyttat över bloggen till linus.rundberg.be till hälften, uppdateringarna hamnar här men RSS-feeden är fortfarande kopplad till den gamla adressen och jag kan inte göra nånting åt det som står på den (till exempel tala om för eventuella läsare att det är här de nya inläggen hamnar). Men det får jag lösa imorgon, eller ännu bättre när jag är klar med min assignment.

[Edit tolv timmar senare: det tog två minuter att fixa när jag väl bara gjorde rätt. Tss.]

Heja Barca!

Nästa vecka åker vi en sväng till Wales.

Dagens fråga

Fråga: Om postmodern teori förnekar idén om ett framåtskridande samhälle, hur argumenterar man för paradigmskiftet modernism/postmodernism?

Vidare meditation på ämnet: Det är klart, det behöver ju inte vara ett framåtskridande, det kan ju ses som en förändring, utan modernistisk värdetilldelning. Dessutom gör ju inte postmodern samhällsteori klart om ett paradigmskifte redan har skett, håller på att ske eller kommer att ske överhuvudtaget. Det är en djävla djungel det där, men jag tror att om ett år när jag ser tillbaka på den här postningen kommer jag att kunna svara lite mer tillfredställande. Eller inte alls - det skulle ju innebära att jag gör framsteg. Tss.

Förändringar a plenty

Jag har haft warez-abstinens sen jag flyttade hit och insåg att de spärrat alla fildelningsportar. Så till slut blev det som så att jag och Petter skaffade oss ett webbhotell och en domän till det. Så nu kan Petter tanka Lost och sånt och lägga upp det på servern och så kan jag FTPa hem det. Dessutom valde jag att flytta bloggen också så jag hoppas att folk hittar hit...

Nu har jag tagit alldeles för lång tid på mig att få något gjort! Usch.

Premiär!

Onsdag: städ-dag eller "Istället för ett brev hem" har premiär idag!
Förhoppningsvis pallar jag göra fler. :)

Return of the evil flesh eating zombie creatures from the grave VII

Äntligen! Alla ni som missade chansen att få se mitt, Ericas och Eriks animerade (i dubbel bemärkelse, hehe) mästerverk Return of the evil flesh eating zombie creatures from the grave VII - här är den:




Jag fick äntligen en Googlemail-adress idag, tack Petter! Jag vet inte varför det har känts viktigt för mig, kanske på grund av mediahetsen [1], [2].

Det regnar i Worcester. Undrar om det regnar i Tanworth-in-Arden?

Testokick!

Chelsea - Barcelona 1-2! Det var roligt, speciellt som två av personerna vi lärt känna bäst hittills är från just Barcelona och vi satt nere på The Dive och kollade på matchen. Men det kan nog vara läge att se sig om efter ett annat fotbolls-häng för en bit in i första sänkte de volymen på storskärmen och började dunka ut skitmusiken istället över det totalt, på-gränsen-till-vaacum-tomma dansgolvet. Sen satte rugbylaget igång att skrika, jag menar skrika, och leka dryckeslekar och allmänt... tja, jag tvättade som vanligt idag eftersom det var onsdag men jag får nog tvätta igen imorgon för alla mina kläder stinker och mitt hår är alldeles klibbigt av allt testosteron.

Testo-kick!
Östro-kick...
Testo-kick!
Östro-kick...
Etc.

Men jag börjar få lite koll på skolan, och mest på min research-uppgift som är sjukt spännande. Så här beskrev jag den för mina kurskamrater på vår Digitala Anslagstavla tidigare ikväll:

There's an article in Qualitative Sociology that deals with the creation
of fear, and the author Barry Glassner argues that fear in society is
focused on some things so that we won't worry about other things that
are larger and perhaps more dangerous, or even more “real”. Glassner
suggests, in short, that in fearing for our children, we actually
express our own fears. This made me think about what I had read earlier
in a number of texts, about how the James Bulger case was used in the
"debate" prior to setting up the CCTV network in central Liverpool.

In another article, this one in the British Journal of Criminology, Jock
Young qoutes Zygmund Bauman saing that “an 'inclusive' community could
be a contradiction in terms” and then Young himself goes on saying that
“to create a community, we must generate an 'other'”.

Combining these two ideas gave me this: to uphold society one must
create “the other”, and one must make people fear this “other”. Other
writers have mentioned the “exclusion of difference” that I was talking
about in the seminar last week and what I want to know is pretty much
how these “others” (kids, non-whites, etc.) respond (if at all) to being
the “others”. For now, that is.

Jag tror det kan bli något, jag ska köra en liten ministudie framåt våren sen.

Townes Van Zandt for världsdiktator-4-life!

Kulturskymning över det fallna imperiet

"The sun never sets on the British Empire" har det sagts. Well, kulturskymningen är här. (Och, som Eddie Izzard säger: "We had an empire, but we lost it by going 'Oh really? Are you sure?'") När folk jublar för att DJn väljer att spelar eurodisco-skräp-hit nummer en miljard, eller eventuellt signaturmelodin till Baywatch som av någon anledning blivit en populär dansgolvsdänga, då är det inte många strålar som orkar sig över horisonten längre.

Ett vidgat demokratibegrepp?

Del 1 av 3 i min serie artiklar om studentinflytande ligger uppe på Lärarutbildningens hemsida. De har en sjukt snygg bild på mig också.

Blue, is the colour of night (and my guitar)

Ja, jag var och köpte en gitarr förra veckan, jag kunde inte hålla mig längre. Den kostade bara £55 och jag kan sälja tillbaka den till second hand-affären för kanske £40-£50 och då känns det okej. Den har en massa intressanta kopplingar till sig också! Den är blå – Red House Painters Songs for a blue guitar. Dessutom heter den Marlin och är väldigt len – Lene Marlin. Norskan som bor här blev väldigt förtjust i att jag döpte den till Lene Marlin. Fast sen visade det sig att jag inte kunde spela några av hennes låtar. (Lägg märke till Johnny Cash i bakgrunden!)

Usch, jag är helt slut efter en sån här dag, med Introduction to Sociological Research på förmiddagen och Culture, society and film på eftermiddagen. Tur att det bara är föreläsningar på tisdagar och fredagar. Det blir nog lättare, eller jag blir åtminstone mindre trött, om ett tag när jag inte behöver anstränga mig lika mycket med språket. Det behöver jag inte, i det att jag förstår allt som sägs och det är inga problem att anteckna på engelska eller nånting men det märks på kvällarna att det faktiskt är lite jobbigare än när det är på svenska. Dessutom är det svårare att komma in i igen om jag har dåsat till en stund eller börjat tänka på annat. Det värsta är nog att det inte alltid är så lätt att uttrycka så här ganska avancerade tankegångar på engelska alltid. Jag har det jag vill säga formulerat när jag börjar prata men jag stakar mig halvvägs ganska ofta. Men jag gör mig förstådd och säger mer än de flesta andra så det känns okej.

Jag köpte How I play snooker av tjugofaldige världsmästaren (1927-1947) Joe Davis igår och har tittat lite i den. Det står en hel del om hur han står (stod, antar jag, jag tror inte att han lever längre och boken är lika gammal som Ronnie O'Sullivan (vars självbiografi jag var och fingrade på igår men den kostade £9 och det kändes lite mycket, fast jag klurade på att köpa den, läsa den och skicka den till Måns)) och när vi spelade pool igår tänkte jag på det så mycket att jag blev helt stel och inte spelade så himla bra först. Sen tog det sig och jag spelar ganska bra på de här mindre borden med de mindre bollarna. Måns, du får komma hit och testa! Men det jag tyckte kändes bäst av det han skrev var att det inte funkar att “känna på sig” vart man ska sikta. Det gäller att öva och öva och komma ihåg var man siktar nånstans inför nästa liknande situation. För mig som jämt drar åt höger (och alltså ska sikta mer åt vänster än jag “vill”) kändes det skönt att höra.
Nu ska vi ner till studentpub/klubben the Dive och kolla på Heat 1 av vårens Battle of the Bands och jag fasar lite för jag är föga imponerad av engelsk nutidskultur. Hoppas det är åtminstone ett New new wave wave-band med i uppställningen.

Bild-update bara.

Jag vet inte om det syns men det är alltså bara blå och gula bollar, och så en svart med en 8 på.

Snygg utsikt från planet!

Jag sjunger Disco 2000 med inlevelse.

Skojig maskin med Computing Supplies istället för Twix och RisiFrutti.

Jag borde skriva mer, jag vet att jag liksom kan vara intellektuell om jag sätter den sidan till men jag pallar inte. Det kommer nog. Snart.

Min kurs Culture, society and film verkar intressant. Bland annat ska vi läsa artiklar från Postmodern Culture som verkar vara en spännande publikation.

Och snart har jag läst ut American Gods! Jag älskar Neil Gaiman.

Stee-rike! pt. II

Tjo! För att vara säkra på vår sak åkte vi till Kastrup vid sextiden ikväll. Då hade jag spårat upp ett plan från Sturup med Ryanair och tagit reda på hur man tar tåget från London Stansted till Worcester tidigare på dagen men vi visste ju inte om vårt plan kanske eventuellt gick, eller om de kunde boka om oss på en bättre flight. Så vi packade våra väskor (att packa för fyra månader och hålla det under femton kilo är inte så lätt som det låter...), sa hejdå till alla vi hann säga hejdå till och åkte. Väl på Kastrup fick vi snabbt reda på att nej, vårt plan kommer definitivt inte att lyfta, men också att vi fick hjälp att boka om biljetterna. Vi sa också att vi kunde tänka oss att hamna varsomhelst i England så länge vi kom dit imorgon, vilket nog gjorde att de förstod att vi var ganska desperata. Så köade vi en timme (under vilken jag kom på att jag glömt att posta de två urviktiga breven som jag skulle postat innan vi lämnade Sverige och fick gå och köpa danska frimärken att slicka på bredvid de svenska jag redan slabbat dit) innan vi fick prata med en hjälpsam dansk kvinna. But, to no avail. De enda plan hon kunde sätta oss på gick inte förrän imorgon kväll och vi kände verkligen inte att vi ville komma till Worcester sent på natten innan våra introduktionsmöten så istället fick vi gå till en dator på flygplatsen och boka de där Ryanairbiljetterna och sedan gå och få pengarna tillbaka på våra SAS-biljetter. Inget av det var några problem men resan blev, med tåget från London, plötsligt dubbelt så dyr. Tur då, att vi fått stipendium. Sen var det inte så mycket mer att göra än att åka hem igen och känna sig nöjd eftersom allt löst sig, men också en smula... lurad? Jag vet inte. Men det är sjukt skönt att åka imorgon bitti och jag ser fram emot tågresan genom England för att få en känsla av landsbygden. Mest känns det ju sjukt olönt att ha postat de där breven från Danmark.

Jag kommer att ha internet på mitt rum så nästa postning bör inte dröja allt för länge. Men bara ifall lägger jag upp en bild på ett spöke som går förbi när vi köar på Kastrup.

Stee-rike!

Usch då. Jag tyckte väl att allting inför Englandsflytten flöt på lite väl lätt. I morgon klockan 9.20 är det tänkt att vi ska åka från Kastrup men nu är det ju inte helt säkert att vårt plan går med tanke på pilotstrejken. Om man ringer till SAS huvudkontor säger de att vi nog ska boka om vårt plan men om man ringer deras kundtjänst säger de först att strejken är avblåst när den helt uppenbart inte är det, och sen att vi ska åka till Kastrup för att de sätter oss hos ett annat bolag om vårt plan är inställt. Men SAS är de enda som flyger till Birmingham. Tss. Men än så länge är det sagt att det är inställt till 17 i ikväll. Sen får vi se. Det är lite läskigt med tanke på att vi blir hämtade i Birmingham imorgon. Suck.

Försöker lyssna på Martha Wainwright men Gamet skriker efter Erica (kul de kommer ha här när vi har åkt...) och det är ju lite tråkigt. Jag hade lite problem att komma in i skivan, till skillnad från senaste Rosie Thomas som jag blev kär i vid första lyssningen. Men bäst är fortfarande Receiving End of Sirens och The Used. Längre och längre ner i emo-träsket sjunker vi. Fast om jag inte vill drunkna är det bara att lägga mig ner, så fördelar jag tyngden över en större yta och kan simma till fastare mark. I guess.

Årets nyttigaste dag!

Trots att vi inte kom upp förrän en bit efter ett har vi ändå lyckats vara en sväng på Aq-va-kul och simma, jag simmade tusen meter! Sen har vi dessutom klarat av att bära ner en massa lådor i Ericas förråd och spela en himla massa Spank the Monkey. Mailat Lois i Worcester angående hur vi ska betala våra hyror och nu ska jag kolla på IKEA om det går att köpa billiga lakan i England.

Leg. ped.

http://sydsvenskan.se/sverige/article134280.ece

-Hjälp! Vi har en lärandesituation på gång!
-Ur vägen! Jag är leg. pedagog! [Flashar lärar-id.]

A dream come true.

Greetings from Malmo, Nebraska

http://www.co.saunders.ne.us/malmo.htm

Det är lustigt vad lite sen natt-surfande kan avslöja. Bäst tycker jag är Saunders Countys banner med, från vänster till höger; en kyrka, ett lekande barn, en traktor och en stor djävla lada av nåt slag. Och Malmo Clipper som säkert var en fantastisk tidning tills den såldes till storkapitalet.

Annars ska jag och Erica en sväng till Rom innan vi flyttar till England. Den 16-19 ska vi hänga med Anita Ekberg (född i Malmö, Skåne, inte Malmo, Nebraska) och Fellini.

Nu ska vi dricka lite glögg!

Nytt år, ny identitet

Kul nyår! Historien om hur vi satt fast i hissen kommer att bli utvecklad, men för tillfället nöjer jag mig med att visa lite bilder.






Ja, vi återkommer alltså med våra upplevelser kring hisskatastrofen, 2005 års tsunami, och inte minst Figge Figgelins välkända redo/uppgörelse med privatiseringen av hisserviceföretagen. Jag vet inte var vi hade varit utan Måns och jag vet inte var Måns är nu, så det jämnar väl ut sig. Nu är jag mest inne på att Erica snart kommer hem och att Take this waltz är vår eventuella bröllopsvals eller kanske bara världens bästa låt. Ai, ai ai ai. Det får nog bli en skiva ändå.

Gonatt och gott nytt år!