fredag, december 08, 2006

Terapi för vårt kära Sverige

Antons nya roomie Magnus och jag satt och pratade politik igår ikväll och han ställde en fråga som jag får alltför sällan i sammanhanget – vad jag skulle göra om jag fick chansen att förändra? Det är så mycket diagnoser jämt när vi sitter som hos Måns och snackar men det är sällan fokus på behandlingen. Så frågan blev till slut “om du fick genomföra tre idéer till förändring, vilka skulle de vara?” Jag tog en regncheck eftersom frågan blev stor och jag gärna tänker innan jag svarar men för att faktiskt göra något av det, och för att jag inte har något bättre för mig, så tar jag och jobbar på det idag.

Jag snackade med Nilso häromdagen och med Måns i onsdags när vi hade gjort glögg på Draktårar om KBT (korkad adress!) och den heliga treenigheten Tanke Känsla Handling, och de är ju tre, precis som antalet ideér i min uppgift, så jag tänker utsätta Sverige för lite KBT här – iallafall ett första möte. Sen får vi se om det kan bli aktuellt att träffas igen för att utvärdera längre fram i tiden. Med tanke på vilket håll vi är på väg åt är jag rädd att det snart är för sent för den här typen av behandling.

Men jag måste börja ett steg längre bak – i hur glad jag är att de är tre och inte två. Konstruerade dikotomier är det värsta jag vet plötsligt. Det måste ju finnas en möjlighet att gå utanför frågans kontext, ett svar som Pirsig1 hänvisar till det japanska mu, som betyder ungefär, och det här älskar jag: “unask the question”.

- Står de små switcharna i en avstängd dator på 0 eller 1?

- Mu. Unask the question. Så länge datorn är av står de på varken eller och frågan har ingen betydelse.

Eller varför inte:
- Är du man eller kvinna?
- Mu. Unask the question. Varför tvingas att välja?

Kontexten gör frågan irrelevant. Det är coolt. Och det måste klargöras innan vi ger oss in på Tanke för en stor del min kritik mot Tanke är just att den bygger på en av de mest klassiska konstruerade dikotomierna, den mellan just tanke och känsla, där den dessutom gör sig själv till den starka parten alldeles av sig själv. Så innan vi går vidare: vad är viktigast, tanke eller känsla? - Mu.

Tanke

Hur undersöker vi Tanke i dagens samhälle? En idé är ju att kolla på den offentliga debatten där pålästa personer diskuterar hur vi ska lägga upp det ena eller det andra. Och vad genomsyrar debatten? Jo, ett krasst ekonomiskt tänkande som under inga omständigheter får ifrågasättas, för då är man oansvarig. Men det tänket är ju ett resultat av ett kapitaliskt paradigm, det är inget självklart.

En annan sektor av samhället där Tanke är allenarådande är juridiken. Även den skulle nog må bra av att tillåta sig att svara mu på en del frågor, för försök inte lura i mig att a) rättsystemet är välfungerande idag eller b) det är det bästa vi kan få. Det här är områden där man glömt bort att det är människor bakom rättsfall och budgetar och där systemets rigiditet är som tydligast. Det är därför folk så ofta råkar illa ut just här.

Så förändring nummer ett, Tanke, skulle vara att öppna för andra värden, bryta det kapitalistiska paradigmet och förnuftets tyranni – att förändra kontexten och tvinga fram nya frågor.


Känsla

Känsla är svårare. Mycket därför att det är lätt att falla in i att tänka kring känslan fast det ju blir att han hamnat tillbaka i tanke då. Och den största fallgropen är naturligtvis att det är näst intill omöjligt att röra sig bortom språket, och språket är tankens domän. Precis som tanken säger att ekonomi grunden till allt säger språket att det som det inte finns ord för, det som inte kan beskrivas, det finns inte. Mu säger jag, det gör det visst. Men samtidigt som jag skriver det här talar, nästan skriker en röst åt mig att det är flum, att det är de materiella villkoren som gäller och ingenting annat. Men det tror jag inte längre. Man kan inte räkna ut matematiskt hur ett samhälle ska organiseras och tro att det blir så. Där kommer Känsla in. Kaoskompetens kan man säga.

Problemet med Känsla idag är att Känsla nummer ett är Rädsla. Medier spelar på vår Rädsla för att sälja lösnummer och makthavare hakar på för att styra oss i en eller annan riktning. Här är det som viktigast att Känsla och Tanke samarbetar, för Handlingar utförda på ren Tanke eller ren Känsla tenderar att bli... Tja. Extrema, liksom.

Förändring nummer två blir att uppgradera Känsla, att erkänna att bara för att det inte är bevisat och uträknat med dagens iskalla logik betyder inte det att det inte är relevant.


Handling

Handling är nästan svårast. Hur handlar Sverige? Vad är isåfall “Sverige”? Utrikespolitiskt? Inrikespolitiskt? Är det summan av befolkningens handlingar vi är ute efter? Alltihop på en gång? Ja shit. Dessutom: vad kommer handlingarna av, alltså vad är naturligt och vad är kulturellt? Arv/miljö? Ännu en konstruerad dikotomi! Vad spelar det för roll vad som kom först av hönan och ägget när man inte ens vet vad som är höna och och vad som är ägg? Tanken med KBT är ju att de tre ska påverka varandra i postivit riktning, att positiva tankar ger en bra känsla som gör att man handlar bättre, som gör att man mår bättre och tänker bättre etc. Bra spiraler. Så den tredje förändringen är inte min utan allas: Handla solidariskt. Så den räknas knappt. Det måste finnas en mer konkret Handling.

Jag vet! En genomgripande omfördelning av rikedomar och resurser i samhället. Företagsvinster och makten över sin arbetsplats till arbetarna som skapat dem istället för till aktieägare. Återtagande av privatiserad och utsåld allmännytta. Det är en mycket konkret handling.


Ja det här är väl vad jag orkar med på en eftermiddag.

1Pirsig, Robert M., Zen and the Art of Motorcycle Maintenance (1974) London: Vintage

onsdag, november 15, 2006

Vikten av ett rum

Nja, visserligen hade jag NO-lektioner förra veckan men det är inte den vikten jag tänker på. Snarare hur skönt det är att äntligen bo lite ordentligt. När gjorde jag det senast? Jag vet inte ens. Ett tag i b-längan när Moa och jag hade det mysigt, ombonat men förbannat trångt. Jag kände mig lite hemma i c-huset men det var mycket annat då. Hos Håkan kände jag mig aldrig hemma, det var bara katthår och väggar som krympte. Och det senaste året har varit kappsäck - först en månad i Gökboet, sen England med inte mer saker än jag kunde ta på planet, så en månad här och där, Fimpen, Varberg, trollhålan under trappan, tältsängen, soffan, en stereo och så pang! kom pappa och P i söndags med säng, sekretär och sånt och nu bor jag. Titta!

Jag vet inte om bilderna gör rummet rättvisa direkt men jag är glad! Under Stjärnfilten bubblar Draktårar utan att lukta. Men mer om dem på So much wine, som sagt.

Det var schysst att få visa lägenheten för pappa och P också. Och jag blev sugen på jul i Varberg. Underligt! Jaja.

Nu plugga.

tisdag, november 14, 2006

Beta

Ja, nu har har också slängt över bloggarna (ja, jag har ju faktiskt So much wine också) till Blogger beta. För en sekund sen så jag har ingen som helst uppfattning om skillnaden.

onsdag, november 08, 2006

Högstadiet är det högsta stadiet

Idag när jag skulle ha dagens sista SO-lektion var det något som fattades när jag kom till klassrummet, närmare bestämt en klass. Jag väntade tio minuter, i ett slags inverterad ”om inte läraren kommit efter tio minuter är lektionen inställd” innan jag gick ut i rasthallen och frågade efter åttan jag skulle ha. ”De hade promenad på gympan och det var ingen som kom tillbaka” var det till slut nån som fick ur sig. Jag älskar högstadiet!

Så jag fick sluta en halvtimme tidigare som jag såklart skrev upp. Det är klasskamp.

måndag, oktober 30, 2006

Malcolm Ross revisited

Jäpp, jag är nere med Ross igen, precis som förra hösten. Mannen var (är?) ett geni! Läs bara det här:
"... whitin the magic circle that the mother draws about herself and her
baby, a unique creative flame is kindled. Too few alas survive as vigorous
and unquenchable flares in the desert of adulthood." [1]

Så vackert! Lite väl heteronormativt men... "The desert of adulthood"... What can I say?

[1] Ross, M, The Creative Arts (1978), Heinemann Educational Books Ltd, London. ISBN 0435 80780 3.

Världens bästa bok.

torsdag, oktober 19, 2006

Jakten på Röd Oktober

Well. Jag har visst glömt att uppdatera vit oktober-händelserna.

I lördags hos Fimpen satt jag till slut och kände mig riktigt ledsen för att jag inte kunde ta större del av festligheterna, jag kände mig rejält begränsad och då brukar jag bli nedstämd. Så när Fimpen frågade om jag shottade under vit oktober sa jag Javisst! rent spontant. Så det blev två Jäger och lite senare jakten på röd oktober när jag fick ett glas vin av Greven.

Ett misslyckande? På ett sätt naturligtvis. En varningslampa gällande min alkoholkonsumtion? Kom igen, jag behövde ingen vit period för att veta att jag super mer än tomtarna på socialstyrelsen tycker att jag borde. Det skiter jag i, det var aldrig det vit oktober handlade om. Först handlade det om att få saker gjorda, men problemet visade sig vara att jag helt enkelt inte hade nog med saker att göra. Så det började handla om att jag för en gångs skull skulle slutföra något jag påbörjat. Men till slut blev det tråkigt det också. Livet går för fort för att jag ska palla hålla på och sätta upp gränser för mig själv bara för sakens skull.

Så nu dricker jag öl igen när jag känner för det.

onsdag, oktober 18, 2006

Juridisk gråzon?

Nilso skrev till mig igår och bad mig gå in på http://www.skånepartiet.se, och sedan även http://skattesmitarnas.riksförbund.se. Klicka själva och fnittra lite förnöjt. Men sen började jag, och Nilso såklart, fundera. Är det olagligt? Nilso har ju själv reggat domänerna skånepartiet.se och riksförbund.se, då borde han väl få göra vad han vill med dem, (inom befintlig lagstiftning gällande exempelvis hets mot folkgrupp, etc.) till exempel peka dem mot en annan hemsida? Eller är det brott mot upphovsrätten? Det är ju inte som om Nilso påstår att det är han som står bakom moderaternas hemsida. Det känns som om han är ute och slirar på juridikens utkanter här och det är naturligtvis väldigt spännande! :)

Lite kul också att den enda jag kunde komma på som jag känner som läst juridik är J, och henne har jag inte träffat på flera år. Förutom idag då, när jag mötte henne när jag var på väg till mötet. Såklart. Men jag blev så ställd att jag inte kom mig för att fråga henne.

Snart Top Model och sen Weeds! Härligt.

Tillägg: Det verkar inte som om Blogger gillar att det är svenska tecken i länkarna men ni kan ju vara lite kreativa.

Tillägg 2: Fast sen fixade jag det.

Uppdatering 19/10: Länkarna funkar lite som de vill. Och Nilso rapporterar att hans hänvisning till moderaternas hemsida helt plötsligt var borttagen av någon. Så han lade till den igen. Ingen har kontaktat honom, vare sig från moderaterna, deras ISP eller hans egen ISP. Underligt!

lördag, oktober 14, 2006

New Age i regeringen

Aftonbladet: Reinfeldt: Maria Borelius avgår:
Varför är du som regeringschef inte intresserad av att veta om statsråden löper risk att dras in i en process?
– Jag fick svaret att det skett i ett 'tidigare liv'.
Hehe. 'Tidigare liv.' Hehe. Undrar vad Maria Borelius kommer återfödas som härnäst? Att Stegö Chilós själ redan ställt sig i kön till kaniner-i-sminktestlaboratorier-kroppar är ju vida känt.

Vit oktober ta slut!

Nu har det gått för långt. Nu har vi fått en egen bar. Eller, vi och vi. Jag vet inte. Jag vill inte det här längre, jag upplever att det verkar menligt på mitt sociala liv. Och, allvarligt, om jag nånsin måste välja mellan mitt sociala liv och det liv som förkroppligas av... tja, min kropp, helt enkelt, så stannar den flaskan på fest! Hm. Krånglig liknelse kanske.

Faktum kvarstår. Förra helgen gick alldeles utmärkt, det var kul på KB både fredag och lördag (mest fredag för då var det så djävla bra musik). Igår var jag däremot mindre sugen på Tomboy nykter, Bodoni är besvärligare att vara på utan en öl i handen. Dessutom finns ju alltid chansen att bli nån söts hemsläp men där sa självförtroendet stopp igår och då visste jag att jag bara skulle bli ledsen på mig själv om jag gick ut. Så jag gick hem och lekte med there they are, en av de nya låtarna.

Nästa helg fyller Greven år. Då är det undantag från vit oktober. Inte helt, men lite. Tror jag. Tanken på det nu är ganska motbjudande, vadå full? Jag borde inte tänka så mycket.

Och sen blev det svart.

fredag, oktober 06, 2006

Dags att buga för våra nya herrar!


All hail vår nye utrikesminister, till exempel. Och Jan Björklund som skolminister är den perfekta ursäkten att skjuta på examen ett par år till. Blä. :(

torsdag, oktober 05, 2006

Vit oktober räta ut mig

Ironiskt. Jaja.

Magen är skum, jag vet inte om det har med vit oktober att göra, det borde inte ha det eftersom jag egentligen bara stått över kanske tre-fyra öl i veckan jämfört med vad jag skulle druckit en vanlig vecka.

Hittills är det det sociala suget som är värst. Jag saknar att gå ut och ta en öl - inte ens en öl till måndagsbiljarden! Katastrof. Och imorgon börjar helgen på allvar. Den första av tre. Det här ska bli intressant!

Men Weeds var Weeds även hemma på soffan med magont. Skönt att det finns saker som är konstanta i vår föränderliga värld.

Nu går jag ner till Filmstaden och ser Farväl Falkenberg. Nåt ska jag ju sysselsätta min rastlösa hjärna med.

söndag, oktober 01, 2006

Vit oktober

Ja, jag nämnde det inatt ser jag här: från och med idag gäller inget starkare än kaffe och cigg förrän Halloween. Eftersom det först var Malmöfestival, och sen skolan varit lugn som den har varit, och eftersom jag lärt känna en massa nytt folk har det blivit en djävla massa supande de senaste månaderna och nu måste jag göra nåt åt det. Lately I've let things slide. Och det är ju inte så bra. Men det är intressant, vi pratade om det igår eftersom det är en massa folk som snackar om vita perioder just nu. Det är ju sommaren. På sommaren kan man leva så djävla fint och sen tar det september att komma på att just det ja, nu är det ju allvar med skola och jobb och whatnot och jag kan inte leva som jag gjorde i somras och så blir det oktober som blir den vita månaden. Perfekt eftersom den slutar i Halloween. Yesyes.

Ett oväntat, nytt oljud.

För att vara sista kvällen innan min vita period blev den oväntat schysst. Det var fett najs att hänga hemma hos Anton hela eftermiddagen och kvällen. Jag minns inte särskilt mycket av vad vi gjorde men känslan är att det var tryggt och varmt och... fint. Sen träffade jag Greven å Fimpen på Brogatan som är ett mycket läskigt ställe. Well, sen hamnade Greven och jag på KB och de spelade helt okej musik till sista tjugo minuterna när det blev helt klubbigt och så. Så Greven och jag gick ut på en cigg och när vi kom in spelade de, som sista låt, New Noise. Nej, jag skojar inte. Jag sitter här och har fett ont i nacken av allt dansande till Refused. Så fett. Ojoj så fett. Men ändå springer jag hem och lyssnar på Underoath. De är ju ändå världens bästa band.

söndag, september 24, 2006

Gränser och emo.

Gränser blir mer och mer centrala. Jag visste redan att gränser mellan 'länder' är ett djävla påhitt och jag visste att gränser mellan människor bara är en förlängning av samma djävla påhitt. Men gränser i mig själv? Shit. Här snackar vi. Taggtråd. Egen taggtråd.

Igår, på Crush, var det en gubbe som var fasligt intresserad av mig. Visst, jag är ju sjukt snygg efter min makeover och så och det gör ingenting alls, om farbrorn är en söt farbror. Men... Äh. Jag insåg att jag måste sluta låta sex vara något jag gör mot mig själv. Det är ju därför jag har svårt att njuta när jag har det för mig själv. Speciellt de homosexuella delarna. Men hade inte Carro kommit tillbaka hade jag gått och hängt med farbrorn och det hade skjutit mitt liv i en annan riktning. Jag tänker inte värdera. Hur skulle jag kunna?

Ja, det är skönt som fan att släppa taget.

Ja, det är skönt att dyka efter botten.

Ja, det är skönt att skrika.

Men jag känner inget längre.

Jag har världens bästa liv. Jag har världens bästa vänner. Jag har blivit en person som jag gillar, som jag har velat bli och nu inser att jag är. Men vad jag är, är ju ett djävla monster. Eller åtminstone en robot. Anti-robot är också en robot. Så här:

När vi var på Gamla Inkonst för ett par veckor sen och jag träffade Arawn, sa han att det var fint att jag inte var så djävla . Aijt. Det är min grej. Jag fattar det. Inte så djävla . Heja! Vet ni varför jag klarar av detta konststycke, att inte vara så djävla ?

För att jag inte bryr mig. Inte tillräckligt iallafall.

Vet ni en annan sak?

Det är ett djävla helvete.

Jag vill bry mig. Jag vill känna. Om det så är besvikelse och ångest så är det bättre än att ha stängt av som jag tydligen gjort nånstans på vägen. Varför tror ni jag lyssnar på Underoath? För att jag blivit kristen? Hehe. Nej. För att det äntligen är nån som skriker åt mig.

Jag lämnar det här. Lika bra. I'm too old för this shit.

Peace.

Glöm inte att kärlek föder kärlek!

måndag, september 18, 2006

Skräp!

Det är ett kallare Sverige vi vaknar i idag. Stålblått och molngrått. 'Statsminister Fredrik Reinfeld'. Smaka på det. Svälj inte bara! Isåfall ring 112 och be att få tala med Giftinformationen. Men smaka, och spotta. Skölj munnen med 'Statsminister Fredrik Reinfeld'. Glöm inte att borsta tänderna efteråt bara. Med lut.

torsdag, september 07, 2006

Garderoben (en resa)

I den andra delen i serien om bra saker jag köper på Netto (första delen här) har turen idag kommit till en garderob! Jag har sneglat på den när jag varit på Netto och köpt mat (det gör jag ganska ofta och eftersom jag inte sysslar med sånt här har jag funnit mina matinköp ligga precis under gränsen för hur ointressant nånting jag skriver om får vara) men jag har inte vågat köpa den. Nu har jag fått CSN ovanpå min skatteåterbäring så jag tänkte att jag kunde unna mig en garderob från Netto den här månaden och så blev det. Garderoben kom i en sån här låda:


Kolla, den har måtten utskrivna och allt! Jag hade inte brytt mig om att kolla vilka mått jag behöver hemma så det var skit samma för mig, men kanske bra för någon annan! Sen gick det till så här när jag byggde ihop den:


Det enda problemet var att trots att det var tolv pinnar som var kallade A och som i ritningen antyddes vara mer eller mindre identiska, visade det sig när ritningen skulle omsättas i konkret praktik, att det bara var fyra speciella A-pinnar som gick att sätta ihop med C-pinnarna. De A-pinnarna hade jag, helt ovetandes om den roll de hade att spela i dramat, redan placerat ut på de ställen jag hade lust att placera ut dem på vid tiden för deras utplacerande. Därför fick jag riva halva garderoben en bit in i processen för att spåra upp de här speciella A-pinnarna, ungefär som om jag försökte uppfylla en profetia. Men det var inte lika spännande som i en film. Snarare ganska tråkigt och tedious. Men nu är den klar!

tisdag, september 05, 2006

Skivbeställning!

Det är fint ibland. Jag kom hem från skolan och skulle kolla om jag fått CSN. Det hade jag inte. Men jag hade ändå två och ett halvt tusen spänn mer än jag borde. Jag blev ju livrädd! Någon hade satt in pengar på fel konto och så hade de hamnat hos mig. Fast... det var en underlig summa att sätta in till nån, 2481 spänn. Och det där numret som stod i listan var misstänkt likt mitt personnummer. Och det där "Sk" som stod framför numret? Skål? Är det nån som vill att jag ska supa ihjäl mig? (Det klarar jag bra själv, tack så mycket!) Sk... Skabbmedicin? Till Antons katter? Nej, Skatteåterbäring var det ju! Den hade jag slutat hoppas på.

En del av min skatteåterbäring blev skivor.

The Receiving End of Sirens - Between the Heart and the Synapse
Glassjaw - Everything You Ever Wanted To Know About Silence
underOATH - They're Only Chasing Safety
underOATH - The Dividing Line

Grymt peppigt! Dessutom såg jag att Between the Heart and the Synapse får 4 ½ av 5 stjärnor på allmusic. Inte illa för världens bästa skiva!

Idag har jag varit i skolan, först från 10 till 15 och lekte med limpistol och sen från 17 till 20 och byggde stol av wellpapp. Den här hösten kan nog bli något! Nu ska jag äta.

söndag, september 03, 2006

Det konstigaste som hänt mig

Jag fick en plötsligt lust att berätta en incident som jag vill klassificera som det konstigaste som någonsin hänt mig. För ett par år sen satt vi uppe hos Moa och Petra i C-huset och spelade TP och lyssnade på musik. Samtidigt som blandskivan jag spelat in hamnade på Just like honey med The Jesus and Mary Chain läste någon en fråga där svaret var 'primalskrik'. Fattar ni hur sjukt?

Inte?

Tänk då på vem det är som trummar på Psychocandy.

Fortfarande inte med?

Det är ju Bobby Gillespie.

So?

Bobby Gillespie, av, sedermera, Primal Scream-fame.

Om jag lever att bli tusen kommer ingenting konstigare än det hända.

Eventuellt.

fredag, september 01, 2006

Killin' time...

...it just won't die.

Idag hade jag så tråkigt att jag åkte ut till Jägerso och gick på systemet för att det skulle ta lite längre tid. Jag har ju ändå precis lika långt till busshållplatsen som till systemet vid Triangeln. Men det var trevligt! Jag har aldrig varit där ute förr. På köpcentret. Det var litet. Och jag förväxlar alltid allting med Nova Lund eller Väla eller annat random köpcentrum. Precis som de vill att jag ska göra.

Inatt satt Greven och jag och gjorde listor över MSN. Mycket trevligt. Svårast var topp 5 Tom Waits-ballader. Topp 5 är kass. Minst 10 måste det vara. Det är ingen idé att göra en lista där man måste stryka över hälften av det man helst vill ha med.

Såhär blev det:

Mina topp 5 Tom Waits-ballader (utan inbördes ordning):
  • Ol' 55
  • Innocent when you dream
  • Jersey Girl
  • (Looking For) The Heart of Saturday Night
  • Downtown Train, sedermera utdömd som inte varandes en ballad och ersatt av Time för att inte vandra för långt från Rain Dogs. Jag vill fortfarande påstå att den är en ballad i den vida definitionen av Tom Waits-ballad: "Låten på skivan som inte är tokig." Men men. Time är otroligt fin den också. Men så kommer vi till problemet med topp 5. Kolla bubblarna:
  • Martha
  • I Hope That I Don't Fall In Love With You
  • That Feel
  • Hold On
...och så vidare, et cetera.

Innan vi kom så långt, dock, listade vi världens 10 bästa album. Alltid kul! Det är ju alltid kvällens topp 10 för det kokar ju där bland skivorna. Inatt såg det ut så här:

Mina topp 10 album (utan inbördes ordning):
  • Damien Rice - O
  • Whiskeytown - Pneumonia
  • Jimmy Eat World - Bleed American
  • The Receiving End of Sirens - Between the Heart and the Synapse
  • Bob Dylan - Blood on the Tracks
  • The Cure - Disintegration
  • Bright Eyes - Fevers and Mirrors
  • Håkan Hellström - Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
  • Beth Orton - Central Reservation
  • Jeff Buckley - Grace
Pinsamt, 90% män och 100% vita artister. Men... Tja. Så är det. Jag kan nog tyvärr inte göra så mycket åt det.

Sen är det intressant att se hur den förändras. TREOS är ganska nya på listan, ett och ett halvt år sådär. Vilken skiva puttade de ut? Det skulle kunna ha varit Gillian Welch - Time (The Revelator) i och för sig. En bakåtsteg isåfall. Och Disintegration är nog med till stor del för att det var den jag lyssnade på när jag gjorde listan. Vilket ju inte är fel i sig, men... Jag har liksom inte direkt några så... viktiga minnen till den. Den är bara bra, inte som typ Fevers and Mirrors som är sådär jag dööör. Men det är ju olika.

Snart fyller jag år! I övermorgon. Imorgon kommer mamma och Alf. På söndag spelar Conshitas på Aktivitetshuset. Det ska bli kul! Jag missade dem på Bodoni senast för jag och Måns och Nils var på Bob Hansson. Ååh, jag saknar Malmöfestivalen. Då var det aldrig snack om att slå ihjäl tid, den självdog framför ögonen på en hela tiden. Suck.

torsdag, augusti 31, 2006

Bakverk & våld:

...sju sorters lår-kakor.

*fniss*

onsdag, augusti 23, 2006

Oh, how I've been teething

In light of your misleading
You caused this collapse
Between the heart and the synapse

The Receiving End of Sirens - This Armistice

söndag, augusti 13, 2006

Reach for the sky

Inatt nådde jag Zen. Jag vet inte hur jag kom dit, men jag vet att jag gillade att vara där. Totalt lugn. Som om jag stått i en dörröppning i tre veckor och pressat mina armar mot kanterna och ikväll tagit steget ut och så reser sig mina armar mot himlen, av sig själva. We could be kings. En lätt huvudvärk har hållit mig på plats utan att ta över. En känsla av... tillfredsställdhet har svävat över mig hela kvällen. Den sista ölen och ciggen på Retro var egentligen över toppen men det gör inget. Jag gillar läget. I think I've just been released. Det får gå ut på det här. Fan vad jag överlever. Kommer det en backlash? Kanske. Jag väntar inte på den. Lugn. Ja. Lugn. Lugnare än på jag vet inte hur länge.

Oh gracious love, you were so kind to me
You only broke my heart
Let my arms and legs stay strong
So I could swim upon the open sea
Searching for another love
Floating along endlessly

lördag, augusti 12, 2006

Like tears in the rain

Det finns för få stunder i livet som är som scener ur en film. Regn hjälper. Speciellt i neon-Malmö. Det var kanske det jag menade när jag skrev till Greven att helgen glöder. För det gör den. På det sättet. All those moments will be lost in time, like tears in the rain. Nu gick jag just hem från Bodoni i regnet och ja, det kändes som en film. Jag är... jag vet inte vad jag är, jag vet inte vad jag ska vara. Ledsen? I guess. Ensam? Lätt, men ändå inte och isåfall på ett ganska okej sätt.

Jag har köpt världens finaste sockar! De kostade 19 :- på Netto. De ser ut så här:


I bakgrunden syns min mysiga troll-håla och långt till vänster i bild står folkölen jag ämnar dricka nu när jag ska titta på Blade Runner.

You know it isn't true, know it isn't true
Love is just a lie, made to make you blue
Love hurts
Love hurts

söndag, juli 30, 2006

Flytt! och Flytt?

Nu är jag i mitt nya kollektiv! Det är fortfarande ganska rörigt och kommer så att förbli de närmaste veckorna men det gör inget. Det är bara så sjukt skönt att ha fått tag på det här.

Men jag klurar lite på att flytta bloggandet till MySpace. Jag vet inte varför. All verkar ju hänga där nuförtiden och det gäller väl liksom att inte tappa taget om sin samtid. Jag har inte bestämt mig, MySpace är ju så sjukt fult. Äh, det ger sig.

onsdag, juni 07, 2006

Telefon och så

Nu funkar min telefon igen! Samma nummer som vanligt.

Jag hade tänkt sticka till Orkanen och spela piano idag men jag insåg att min passerkort är inlåst i Gökboets källare. Så jag stack till Orkanen mest för att jag inte har något bättre för mig. Lite som Jim White säger i Searching for the Wrong Eyed Jesus när han får frågan vad de har sysslat med hela eftermiddagen: "Killin' time. It just won't die". (Det är jag som lagt in citatet på IMDb!) Det finns gott om tid, sägs det. Som om det vore en bra sak. Tss.

Men jag har lyckats skriva lite på min nya novell eller vad det är. Om jag kommer en bit skulle det kunna bli en följetong. Vi får se.

tisdag, juni 06, 2006

Så smälter du in i bakgrunden, 1-10 poäng

Så, nu har jag flyttat in hos Måns. Jag hoppas att mitt simkort ska komma i dagarna så min telefon funkar igen, så kan jag börja borra ner tårna i den svenska myllan igen ordentligt.

Annars? Ganska tråkigt. Erica är i Hattasjön och jag saknar henne. Det är klart att det finns saker jag kan göra, det är mest att jag inte pallar. Jag var nere på Jam innan för Erik hade sagt att de hade billiga banjosar men jag hittade inga så jag hängde runt på stan ett tag, kollade på skivor och åt en kinalåda på Triangeln och kände mig allmänt genomskinlig. Faktum är, att när jag var inne på den nya DVD-affären Mean Streets var det lite som om de två killarna som jobbade där liksom glömde bort att jag var där nästan precis efter att jag kom in och började prata om dumma leverantörer från Danmark. Jag tänkte att jag kanske tränar på att smälta ihop med bakgrunden. Det vore coolt att kunna bli osynlig. Det är en variant på Leonard Zelig, men ändå inte samma sak. Zelig smälte in i sociala sammanhang, blev en i gänget, medan jag tänker mer på att bli som en del av inredningen. Man får höra så fasligt mycket intressant som fluga på väggen, tänker jag.

Men det är svårt! Man får inte klä sig för utmärkande, men inte heller för tråkigt - då läggs man märke till. Man får naturligtvis inte se ut som om man faktiskt försöker vara osynlig, då är man det minst av allt. Det handlar mest om att tänka vad man skulle göra om man var lampan i hörnet, eller en av filmerna på hyllan, och sen göra det, så gott man kan, utan att fördenskull klättra upp i hyllan eller bära skärm på huvudet.

Första intrycket är viktigt. En vanlig missuppfattning är, att om man har blivit sedd är loppet kört. Inget kunde vara mer felaktigt! Faktum är, att om du försöker smyga sig in osedd är risken avsevärt större att någon för upp ögonen för dig. Nej, träd in helt öppet. Står det en person i en eventuell kassa eller liknande, nicka gärna diskret men undvik längre ögonkontakt. Att helt undvika ögonkontakt kan verka suspekt, men är den alltför utdragen kommer personen att komma ihåg dig och se sig om efter dig med jämna mellanrum. Att lyckas med den rätta bråkdelens ögonkontakt är mycket svårt, men också nyckeln till framgång. Sen är det bara att stå lugnt och stilla ett par minuter så är du bortglömd och osynlig!

Nästa vecka ska vi titta på hur man upprätthåller sin osynlighet under olika förhållanden!

tisdag, maj 30, 2006

Hemma!

Nu har vi varit i Sverige i snart fyra timmar. Jag har:
  • växlat mina sista £50 till 650 :-
  • tjatat mig till ett nytt sim-kort eftersom mitt gamla tydligen gett upp efter åtta års trogen tjänst (så jag har ingen telefon än på en vecka eller så)
  • köpt öl på Systembolaget
samt
  • ätit en Maggan med stark sås
ikväll ska vi spela Risk (som vi stal med oss från huset) och dricka öl.

fredag, maj 26, 2006

McDonaldisering och ideologi

För en vecka sen skrev Yelah om McDonald's nya sätt att pressa fler frukostenheter ur sin humanresurs, eller vad det heter på managementsvenska. Det behövs väl egentligen inte tilläggas någonting om den enskilda kampanjens nackdelar för en redan stressad personal eller hur dumt det blir när marknadschefen säger att “de som jobbar hos oss är unga och vill att det ska gå snabbt”, och jag tycker facksnubben har en poäng när han säger att hans medlemmars åsikter väger tyngre än hans egna (eftersom motsatsen hade varit lite pamp-aktigt) men:


  • det är känt sedan typ alltid att de allra flesta som jobbar på McDonald's inte är anslutna till facket, av olika anledningar, till exempel att de bara stannar ett halvår eller så på jobbet och naturligtvis för att varje ansats att starta fackklubbar på McDonald's-restauranger motarbetas kraftigt av teamledarna eller vad de kallas på just McDonald's. Därför blir det lite vanskligt att tala om vad “medlemmarna”säger eftersom de flesta medlemmarna i Hotell- och restaurang-facket inte jobbar på McDonald's. Fast det kan ju komma att ändras:

  • “om det kommer mer sådant här kan det bli problem”, säger fack-killen, och det kan vi nog räkna med att det gör. Den här typen av effektiviserande är ju något som brukar börja hos snabbmatskedjorna och sedan sprida sig till resten av sektorerna. [1]


Faktum är, att det är det där sista som jag tycker är allra, allra obehagligast med kapitalismen – inte bara att den suger ut arbetare, men att den lyckas vända på allting så att den dessutom verkar vara bra för att den gör det – det är effektivt, rationellt, skapar tillväxt – saker som har blivit så självklara honnörsord att det är jättesvårt att säga “men vänta lite nu, tänk om inte allting måste bli just effektivare, vi överproducerar ju redan en massa saker”, eller, “rationellt, ur vems synvinkel?”, och så vidare. Så länge debatten utgår ifrån att de sakerna i alla lägen är eftersträvansvärda och att det inte finns utrymme för tolkning kan man inte komma särskilt långt i den.


Som den där mannen i The Corporation som försvarar slavarbete i tredje världen med att “deras urbilliga arbetskraft är det enda de har att erbjuda oss i väst” - men sen när var det liksom bestämt att för att få lov att existera måste du ha något att erbjuda det transinternationella kapitalet? Den där nyliberala inställningen att man bara är värd något om man bidrar till att bygga profit (det hjälper ju inte att vara aktiv i lokala och sociala sammanhang), antingen som konsument eller som slavarbetare är så sjukt djävla obehaglig.


Shit, det är verkligen dags att ta ifrån borgarna rätten att bestämma hur verkligheten ser ut.


Tyvärr kan jag ofta känna att det finns en rädsla hos vänstern för att överhuvudtaget släppa in ens en gnutta relativisering i diskussionen - med rätta kanske eftersom man öppnar sig för kritik mot exempelvis marxismen - men jag kan inte tycka annat än att det är större saker på spel än att byta ut ett tolkningsföreträde mot ett annat. Marxismen har inte alla lösningar och kapitalismen kan inte krossas om inte människor från överalltifrån lyckas göra sina röster hörda - även om de rösterna inte passar in i den och den organisationens världsbild.

[1] Ritzer, George (2000). The McDonaldization of Society. London: Sage.


Andra bloggar om: , , ,


torsdag, maj 25, 2006

...and I miss my guitar

Jag sålde gitarren igår. Jag fick £20 för den, och gav £55 när det begav sig, så jag känner att de £35 var sjukt värda att kunna spela gitarr under terminen. Jag hade inte klarat mig utan den. Jag hade till exempel inte kunnat spela in Blackbird Blues utan den. Faktum är att jag, om jag inte minns fel, fick just £35 av pappa och Pia i julklapp... (Lite snabb bloggforskning visade att så förvisso var fallet! Vilket sammanträffande!)

Jaja. Min poäng var att nu saknar jag den hemskt mycket eftersom jag inte har någonting att göra.

Jaha, det var det.

Igår lämnade jag in mina 3000 ord på "Critically evaluate Baudrillard's claim that the rapid proliferation of signs over the last 40 years have undermined meaning so much that reality has become a myth" [pdf] och det var min sista uppgift. (Deadline är imorgon.) Nu har jag ingenting att göra tills vi åker hem. Ingenting. Bara deckare att läsa, inga böcker om postmodernism.

Det är så jag borde sätta mig och skriva ett långt blogginlägg om The Corporation.

onsdag, maj 24, 2006

Tjutlåda

Jag har återigen härmat min bror och installerat en s k "Shout box" här. Med tanke på den enorma mängden kommentarer jag brukar få på mina inlägg förväntar jag mig naturligtvis att min tjutlåda blir överfull på mindre tid än det tar att sälja slut på biljetter till ett större evenemang.

Det är nog dags att jag tar mig i kragen och börjar tycka samma saker är intressanta som andra människor tycker är intressanta, och börjar skriva om dem så jag får mig lite läsare till min stackars blog. Fast det är en eller två här inne varje dag in snitt iallafall! De flesta från Sverige, en och annan från England samt några vilsna amerikaner, nån mexikan, etc. Det är kul att kolla på sitemeter.

Ta!

(Om en vecka är jag i Sverige.)

tisdag, maj 23, 2006

DJ Palme

Utslagen av hemlängtan som jag är kan jag inte förmå mig att göra annat än att kolla på gamla bilder* och då hittade jag den här bortglömda pärlan, tagen av Erik för ganska exakt ett år sen:



* Det är inte sant. Jag lyssnar på Sonic Youth också.

Andra bloggar om: , , ,

söndag, maj 21, 2006

Schizofrent väder

Nu skiner solen! Det mullrar fortfarande om den senaste åsk- och hagelskuren så det är väl bäst att jag går hem nu innan nästa kommer.

lördag, maj 20, 2006

Om Att Skaffa Sig Motivation

Igår skrev jag 1200 ord på min essay om postmodern film. Sen drack jag öl och sjöng Karma Chameleon-karaoke, sov till två idag, åt frukost i en timme och nu ska jag skriva 1200 ord till, var det tänkt. Det känns mycket bra. Det är nio dagar kvar tills vi åker hem. Jag känner mig motiverad till tusen! Inte.

När jag gick hem härifrån igår och tänkte på film, jag blir nämligen grymt sugen på att göra film när jag läser så mycket om det, slog det mig att det skulle vara så schysst att typ jobba med ungdomar som gör film, att handleda dem och så. Så önskade jag lite att det skulle vara så tills det slog mig att det ju faktiskt är det jag utbildar mig till egentligen, när jag inte är i England på små sidospår. Då blev jag glad.

Det ringer i telefoner här i biblioteket och jag tänker på Trigger Happy tv.
"HELLO? NO, I'M IN THE LIBRARY! YEAH, IT SUCKS!"
Men nu var det en som sa till! Jag blev alldeles varm i kroppen. Synd att det var en medelålders gubbe som sa till en ung tjej bara. Det omvända hade regerat.


Ah well. Dags att sätta igång!

måndag, maj 15, 2006

Kanske finns det en gnutta hopp för demokratin?

I dagens The Independent skriver Andreas Whittem Smith om varför Bushs och Blairs popularitet rasar samtidigt. Jag blev väldigt glad med tanke på att jag såg Folkpartiet-dokumentären häromdagen och sedan dessutom läste om hur republikanerna nu fiskar efter svarta röster i USA tröttnade jag rejält på den demokrati som nuförtiden går ut på att antingen a) behålla eller b) ta över makten, aldrig att faktiskt syssla med konkret politik.

'We are now talking to people we have not been talking to before', säger Tara Wall, 'director of outreach communications for the national committee'. Nä, precis. Ni bryr er inte om svarta människor, ni bryr er om svarta röster. Så länge de inte är på demokraterna för då trollar ni bort dem. Argh!

Men det vore ju helt okej om politiken sysslade med det här så länge vi fick lov att fatta besluten som rör vår vardag själva. Det kunde ju få finnas tydligare nivåer i demokratin, så kan de få leka i Stockholm och Bryssel och fatta sina stora beslut, och så kan vi få fatta våra små på våra arbetsplatser, i våra bostadsområden och så vidare. Nähä? Det gick visst inte. Det är visst lika bra att vänja våra ungar vid fabriksmat med en gång.

Fan vad jag längtar till backlashen, när globaliseringen imploderar i småskalighet och det inte längre är företagen och byråkraterna som bestämmer vilka instanser av den som är önskvärda.

Andra bloggar om: , , ,

fredag, maj 12, 2006

onsdag, maj 10, 2006

Hermodsdal, Hermodsdal

Så läggs skolan ner. Jag kan inte förmå mig att tycka det är rätt beslut. Men jag vet å andra sidan att jag inte hade tyckt att något beslut var rätt - jag står för långt ifrån de allra, allra flesta politker i skolfrågan. Lyckligtvis - och tyvärr - är det ju jag som ska jobba där och det är olika från dag till dag om jag känner mig styrd eller som jag känner att jag har makt.

Man kan stirra sig blind på disciplin, man kan indignerat höja rösten till försvar för de "vanliga" eleverna som påstås vara de som "förlorar", men kom igen. De "vanliga" eleverna är de som knäckt skolkoden, de kommer klara sig i vilken svensk skola som helst. Det är inte deras framtid som är i fara. Misslyckandet handlar inte om dem, det är bara att de gör sig bättre som offer i tidningen. För om de "andra" eleverna framställs som offer, då måste man ju börja leta efter en ny förövare, och vad man hittar då kanske inte är lika roligt. Då kanske man måste börja slå på någon som inte redan ligger och det har ju media aldrig varit särskilt pigga på.


Varför kan vi inte glädja oss åt att de har klottrat grammatiskt korrekt svenska istället för att lägga ner skolan?


Det blir en andra omgång sommarskola på Kroksbäck för mig iallafall, det ska bli riktigt roligt.

Andra bloggar om: , ,

Bloch said it best

'The impressionist philosopher Georg Simmel, who must have known it to be true, once said that there are only fifteen people in the world but these fifteen move about so quickly that we believe there to be more.'
Ernst Bloch (1969) 'Weisen des "Vielleicht" bei Simmel', in Philosophische Aufsätze zur objektiven Phahtasie. Frankfurt: Suhrkamp.

Det roliga är ju att föreställa sig femton personer djävligt upptagna med att se ut som sex och en halv miljard. Och om jag stannar upp och observerar spektalet är ni ju bara fjorton kvar... Oops! Jesus is coming. Look busy.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, maj 09, 2006

Splittring

I England låtsas de inte som det regnar när regeringspartiet skakas av inre strider. Det är helt uppenbart att Tony Blairs dagar är räknade - faktum är att det senaste bråket handlar om just de dagarna och exakt hur många man kan komma överens om att de är. The Guardian skriver massor om det (mer här), bland annat citerar de en undersökning gjord bland parlamentets Labour-backbenchers, som visar på att nästan två tredjedelar av dem inte vill att Blair sitter kvar sin tredje mandatperiod ut. I kulisserna väntar, fortfarande, Gordon Brown, en ganska betydligt mer vänsterinriktad figur, och att det blir han som tar över efter Blair verkar det inte vara någon fråga om (vilket det inte verkade som när jag var över här för tre år sen heller).

Så talas det alltså om 'Blairites' och 'Brownites' (varför nu samhällsjournalistik inte får vara lite rolig samtidigt så de kunde få hetat 'Brownies' kan man ju undra) som en uppenbar schism inom Labour, där Brown företräder den massiva opinion inom partiet och inom flera stora fackföreningar som, om än inte gå tillbaka till en Old Labour-politik, så definitivt inte vill fortsätta på Blairs New Labour-väg. Det är förstås det som gör att Blair och hans gäng försöker hålla ut så länge det går. Nye inrikesministern säger det bäst själv:

The new home secretary, John Reid, warned: "This isn't actually about a date, this is about forcing Tony Blair out. To force Tony Blair out, to stop the reform programme, to start to move back to old Labour ... would be a disaster."

"Start to move back to old Labour" betyder sannolikt bara "sluta med Thatcher-politiken som New Labour har sysslat med de senaste åren" och det är klart att "förnyarna" blir lite skakis när det inte finns någon kandidat att ställa mot Brown. Att de börjar ropa "kupp" är också ett bra tecken på oroligheten i höger-Labour - Tony Blair har faktiskt inte särskilt mycket trovärdighet kvar, hur mycket man än vill strunta i det. För det handlar visst om ett datum. Tony Blair är slut som premiärminister och alla vet om det. När ska han lämna plats? Väntar man på en invasion av Iran?

Eller är det bara en mediagrej, ungefär som "maktstriden" inom vänsterpartiet (som ju visserligen inträffade men som väl inte var så himla dramatisk)? Tidningarna spär på ganska mycket om instabilitet och hur det här kan har varit 'helgen då Labour förlorade nästa val' och sånt. Och visst, det vore ju sjukt trist om Labour får sig ett vänsterlyft lagom tills de förlorar makten - då riskerar det ju att bli en tragisk och något ironisk spegelbild av hur det gick till senast regeringspartiet i det här landet gick igenom en maktstrid och blev lämnade i kylan i femton år.

Det stora frågan är förstås - hur många engelspersoner kan lyfta ögonen från Wayne Rooneys fot för att lägga märke till det här?

Men visst är det spännande att leka med tanken på att samma sak skulle hända i Sverige? Nu är det ju visserligen valår, men om ett par år när den politiska mellanvalsledan sätter in. Det är nästan så jag börjar bry mig om den här parlamentariska demokratileken igen. Eller så är det bara för att jag inte har någon tv att titta på som jag får skapa mina egna såpor.

Spännande nu - om tre veckor åker jag hem och glömmer antagligen bort alltihop.

Andra bloggar om: , ,

måndag, maj 08, 2006

The genesis of the social self

Jag känner mig, tack och lov, sällan särskilt dum. Jag har till och med klarat en termin med föreläsningar och seminarier på engelska utan att trampa i några större klaver (även om det nog mest beror på att jag lärt mig fotarbetet) men nu tog det slut. Jag kan inte läsa den här boken. Mind, Self and Society, av George Herbert Mead, du är härmed min nemesis. (Maka på dig, Sprätten!) Kanske, kanske måste jag välja en annan bok att skriva en review på. Det kanske är dags att bestämma sig för det i så fall. Hm. Jag har den till 16.45, jag läser den tills dess och bestämmer mig efter det. Suck.

Men jag har över 3000 ord på Baudrillard-essän!

Andra bloggar om: ,

lördag, maj 06, 2006

?skrivregleR

.jag mindes just att jag och Måns brukade vända på skiljetecknen förr i tideN .punkt först och stor bokstav sisT ?jag tror det var så iallafalL .jaja, jag skriver bara det här för att slippa skriva på min essÄ !men det är bara 700 ord kvar nU ...sen har jag bara tre kvar att skrivA

torsdag, maj 04, 2006

Pissoir poésie

Igår var vi på Bamboo. Drack öl för 80p (när inte Erica spottade ut den på mig eller jag hällde den innanför hennes tröja - the truce is broken!) och lyssnade på... Tja, jag antar att det går under benämningen 'musik', men mest eftersom det är ett så brett begrepp. Vid mitt besök på toaletten inträffade följande episod:

Jag skuttar uppför trappan och in till pissoarerna. I dörren möter jag en kille som på sedvanligt engelskt toalett-manér frågar 'You alright, mate?'.
Jag: 'Yeah, I'm fine.'
Jag lägger märke till att killen står kvar precis vid ingången och i ögonvrån ser jag att han har ett helt batteri av olika parfymer och whatnot ståendes vid handfaten. Jag lägger också märke till att toaletten är tom på folk förutom mig och parfym-killen.
Nåväl. Jag står vid pissrännan längst bort, minding my business, när killen plötsligt börjar sjunga. Vi står så ett tag, jag kissar och han sjunger. Sen blir det interaktivt!

Han: 'If you really love your girlfriend say wae-oh!'
Jag (lite tveksamt): 'Wea-oh?'
Han: 'That's my man.'
Jag: 'Are you standing here all night?' (Jag insåg precis att det kan tolkas som om jag raggade, men jag tror inte det var det jag gjorde. Han svarade i vilket fall inte utan fortsatte sjunga.)

Lite senare, när jag var färdigkissad och hade tvättat händerna, erbjöd han mig en pappershandduk och medan jag rotade efter penniesar i plånboken sprejade han mig med lukta-gott. Jag kan acceptera halsen, där brukar man väl ha det vad jag förstår, men jag stör mig lite på att han var tvungen att spreja mig på byxorna för jag sitter just nu och stinker tung herrparfym.

Nu är det snart Lost-dags, tack vare min hypereffektiva bror!

Andra bloggar om: , ,

onsdag, maj 03, 2006

Fast i hyperverkligheten

Jo, jag lever, jag har bara ett gäng deadlines som spökar i framtiden. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar idag. Jag kom just på mig själv med att skriva följande mening:

"Ironically, it would seem that semiotics, making it possible to perceive a reality behind language, also contributes to rendering this reality obsolete."

Ooo-key...

Annars har jag och postmoderniteten en liten svacka nu. Jag kämpar emot nihilismträsket och för att göra det måste jag komma runt fasta värden-förnekandet utan att bli, just, nihilist. Eller, postmoderniteten och jag kommer nog ganska bra överrens fortfarande, jag är bara lite besviken på Baudrillard som jag trodde så mycket om men som nu visar sig... jag vet inte. I framtiden håller jag mig nog till Lyotard och Jameson och kompani. Jag vill gärna fortsätta vara emot dumheter som kapitalism och sånt. Fast jag tänker ju också att det bästa sättet att vara det (för mig) (just nu) är att hårdnackat förneka de stora narrativen om rationalitet, logik och vetenskap till förmån för de små, paralogiska narrativen, att välkomna olikhet och inse att alla inte bara behöver vara överens, alla kan inte vara överens. Problemet blir ju när olikheterna utmynnar i ojämlikheter. (Ooh! Fancy!)

Ja, när den här månaden är slut är jag tillbaka i Sverige. Det ska bara bli skönt känner jag just nu. Jag är klar med Worcester. Inte för att här har varit hemskt eller traumatiskt eller ens dåligt, här har bara varit lite... tråkigt. Jag saknar mina vänner och min familj (förutom den viktiga delen av mina vänner och min familj som är här förstås. Mao!), jag saknar Malmö, etc.

fredag, april 28, 2006

Fira fira!

Inlägg nummer 100 firar vi med en länk till anledningen till att jag inte kommer få pluggat nåt mer idag, men å andra sidan kommer att leva något längre och, framför allt, betydligt lyckligare.

Airtoons. Roligare blir inte Internet.

torsdag, april 27, 2006

Mer om språk

Just som jag sitter och har en ICQ-diskussion med Nilso om språkhistoria och hur allting sitter ihop, snubblar jag över Paul Harris kolumn om the Hispanic panic och finner såklart paralleller till dagens Sverige och språkpaniken som råder i vissa delar av det svenska samhället (om det inte har löst sig sen januari?)

Do immigrants come to America just to bring the problems of their homelands with them?

I don't think so. It seems to me America has been here before. Each immigrant wave - whether Irish, Italian, Jewish or Chinese - has faced poverty and prejudice, clung to old ways and then shed them in a generation or two to embrace American ideals, culture and the English language. The Hispanic migration seems likely to do the same, just on a larger scale.

Det blir så uppenbart att om man bara höjer blicken en liten smula och ser sig omkring en sådär femtio år i tiden inser man att det inte är någon idé att oroa sig för "språket", som om det vore något som ska bevaras, eller "kulturen" som om den skänktes oss av Gustav III och vi måste vakta den noga så den inte "utarmas" av yttre influenser (så som tid, antar jag). Harris avslutar med en lite småbillig poäng, men jag gillar den ändå:

It is strange though that the fiercest critics of the migration - those who panic most about a supposed loss of identity - often paint themselves in the most patriotic terms. Yet for patriots, they don't seem to have much confidence in their own country's ability to influence those who travel to its shores.
Men, å andra sidan är det väl inte så konstigt att folk reagerar på förändringar i språket om det nu är så att språket spelar en massiv roll för vår uppfattning om världen och oss själva.

Andra bloggar om: , ,

måndag, april 24, 2006

Språkets betydelse...

Jackie Ashley på The Guardian varnar idag för riskerna med ny teknologi. Det finns kanske inte så mycket att tillägga förutom det som sägs i kommentarerna men det är intressant ändå. En av de längre kommentarerna, av MrPikeBishop, nämner en del saker som jag själv funderat en hel del på på sistone.

Bland annat det här:
"A report issued this week by researchers at the University of California found that the volume of information published in the world has tripled in the last decade – 800 megabytes of information is now being produced for every man woman and child on the planet. That’s the equivalent of 10,000 pages of A4, each." (Artikeln han i sin tur citerar har ett par år på nacken så undersökningen i fråga släpptes inte längre förra veckan.)

Och hela idén om att det förr i tiden fanns en harmoni mellan människa och information, att alla helt problemfritt tog till sig precis det de ville i den takt de ville, var kommer den ifrån? När var det så?

Som jag ser det är det genom språket jag förstår världen. Visst skulle jag uppfatta världen även genom att bara använda mina sinnen, men knappast förstå den. Dessutom känns det otänkbart att "fly" språket när jag nu väl är i det, att tänka utan språk. För även en bild är ett språk, bildskapande har sin egen grammatik även när det sker inne i mitt eget huvud. Så språket är ett verktyg till förståelse, av mig själv och av den värld som kommer till mig, via tv, bloggar, etc., genom språk.

Det är som när vi var i Kaliningrad förra hösten. Visst, det var smutsigt och grått inne i stan, men det var lika obehagligt på stranden i Svetlogorsk när solen sken, för det jobbiga var att inte förstå vad som stod på skyltarna. Jag har aldrig känt mig så isolerad som när jag inte ens har minsta chans att dechiffrera min omvärld för att den kommer till mig genom ett annat alfabet. Så jag och Erik satte igång och lärde oss kyrilliska bokstäver och två dagar in på resan, när vi hjälpligt kunde läsa på gatuskyltarna, kändes det som om landet öppnades upp för oss. För mig är det ett lysande exempel på hur stor betydelse språket spelar i vår förståelse för omvärlden.

Intressant i sammanhänget är förstås det här, en slags Frankfurt School-reaktion för 2000-talet, en kampanj som, precis som Bo Reimer säger på sydsvenskan.se, är välmenande men lite väl oreflekterad.

Ojdå, det fanns visst en del att lägga till...

Andra bloggar om: , ,

lördag, april 22, 2006

Åh nej, Bingo-Bob igen!

festivalinfo.se har en tävling där den som skriver det intressantaste blogginlägget om musik och festivaler och sånt vinner en Roskildebiljett. Så här skrev jag:

Jag skriver det här längst upp så att alla ser det: Bob Dylan är en av mina allra bästa artister. Så inte någon tror något annat och börjar försvara honom på ett helt onödigt sätt för att denne någon kanske inte orkar läsa riktigt vad det är jag skriver här nere.

Nåväl. De gånger jag varit på Roskilde har festivalen bjudit på åtminstone en gubb-hjälte bland artisterna. 2000 var det Lou Reed, 2001 Bob Dylan och 2002 Steve Earle. Sen har jag missat festivalen tre gånger av olika anledningar, vilket, får jag anta, var anledningen till att David Bowie ställde in 2004, och att Iggy och Santana... Äsch.

Hursomhelst, jag är en smula besviken över att gubbhjälten i år återigen är Bob Dylan. Det är ju vid det här laget väl känt att herr Zimmerman är en smula... lynnig, vad gäller scenframträdanden, och att se honom live är något av ett lotteri. För min del hade det hellre fått vara, säg, Leonard Cohen, eller, jag vågar knappt skriva det, Bruce Springsteen. (Morrissey har fortfarande att göra en duett med Emmylou Harris innan han blir gubbe. Conor Oberst är alltså på god väg!)

Jag och min mycket goda vän Johan såg Dylan på Olympen i Lund 2000 och då var han på gott humör. Faktum är att han till och med, vid ett tillfälle, gjorde ett litet dans-steg! Sen såg jag honom som sagt igen på Roskilde 2001, och då hade han inte lika nära till dans, faktum är han var nästan lika tråkig som, säg, Lou Reed året innan.

Men det kanske är det som är charmen? I dessa dagar av internet-Poker och Jack Vegas-maskiner kanske folk tilltalas av ett visst mått av gambling när det ska gås på konsert? Undrar vilken vadslagningsbyrå som blir först med Dylan-stryktipset: kryssa rätt humör på 13 konserter och vinn! Det är respekt.

Duschen

Duschen

Jag står i duschen. Jag har stått här ganska länge så jag är säkert redan ren, men jag vill stå här lite till. Problemet är ju att rättfärdiga det för mig själv. Jag kan bara schamponera så många gånger (två) utan att det känns lite olönt och slöseri med schampo och jag blir så torr av tvålen så den vill jag inte använda mera. Jag tänker som hastigast på att runka men jag vet hur kletigt det blir när sperman blandas med vatten. Det är synd för det är så skönt att komma när det varma vattnet rinner nerför nacken. Men, man kan ju inte få allt.


Jag har, som sagt, stått här ganska länge, så jag är säkert redan ren, men jag vill duscha mer! Men det är tråkigt att bara sto och glo. Vattnet är varmt och så, men jag kan inte bara koncentrera mig på det. När jag var liten fanns det ju tusen flaskor med schampon och sånt att leka med och göra skum av på olika spännande sätt men nu finns det bara två. Och om jag leker med dem är det jag själv som måste köpa nya så det känns slösaktigt. Jag kommer att tänka på flaskan med ketchup jag har i kylen. Tänk om den hade varit slut. Då hade jag kunnat ha den här inne och fylla den och spruta vatten omkring mig.


Jag ställer mig över brunnen en stund och ser hur vattennivån höjs i kabinen. Jag brukade göra så hemma hos farmor och farfar. Tänk om jag kunde isolera dörren och se till att den inte gick upp. Så kunde jag sätta för brunnen, fylla kabinen med vatten och simma omkring. Kanske en delfin eller en stor sköldpadda kunde göra mig sällskap, som skydd mot krabborna. Men jag tror att dörren kanske skulle spricka och det skulle hamna vatten precis överallt. Jag måste lära mig förströelse utan förstörelse!


Jag vill inte att det ska börja läcka vatten ut ur kabinen så jag tar bort foten från brunnen och vänder ansiktet mot vattenstrålarna. Jag står så ett tag innan jag inser att det fortfarande plaskar väldigt mycket om vattnet när det träffar golvet. Jag torkar mig om ögonen och tittar ner. Allt är förstås suddigt eftersom jag inte har glasögonen på mig men jag känner med fötterna att vattennivån inte alls har sjunkit sen jag tog bort foten, vilket var det avsedda resultatet, utan snarare höjts ännu en smula mer. Jag sätter mig på huk för att undersöka brunnen närmare. Vatten längst ner är behagligt ljummet och när jag ändå är här nere passar jag på att sätta mig mer bekvämt, på rumpan, med ryggen mot väggen och det strilande vattnet i ansiktet återigen. Jag sluter ögonen och koncentrerar mig på duschandet. Ganska snart kommer en obehaglig känsla av att inte vara ensam över mig. Jag känner mig en smula i underläge här på golvet och det oförtröttliga vattnet fortsätter rinna ner i ögonen så jag ser ingenting. Jag försöker se efter vad det är som är med mig plötsligt men hur jag än vänder huvudet ser jag bara vatten. Styrkan på strålarna börjar variera, liksom temperaturen, precis som om min okända besökare fingrar på kranen. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Vad vill varelsen? Det är lite svårt att andas eftersom vattnet inte bara ständigt är i ögonen utan också i näsan och munnen, när jag har den öppen, vilket jag har hela tiden eftersom jag inte kan andas genom näsan för allt vattnet. Jag känner hur jag börjar drabbas av panik. Hade det inte varit för att jag redan var så blöt hade jag antagligen kallsvettats, vattendropparna i ögonen börjar få färg och de sprider ut sig över insidan av mitt huvud. Det var inte det här jag ville!


Det var inte det här jag ville. Det var inte det här jag ville. Meningen blir ett mantra och jag känner hur jag sakta återfår kontrollen över mig själv. Jag sätter handen ovanför munnen för att hindra vattnet från att få tillträde dit, och andas in medan jag räknar till fyra. Sen håller jag andan medan jag räknar till fyra och sen andas jag ut genom näsan medan jag räknar till fyra. Inget vatten kan komma in i näsan medan jag andas ut genom den.


Stärkt av mitt nyvunna lugn börjar jag återigen uppskatta situationen. Jag sitter med varmt vatten strilande ner på mig från ovan och har ljummet dito upp till fotknölarna. Jag frågar mig vad som gick snett, det är inte likt mig att bli rädd i duschen. Duschen är ett tryggt ställe. Styrkan och temperaturen på vattnet fortsätter att fluktuera och känslan av att det är någon som styr min duschupplevelse återinfinner sig. Den här gången är jag dock bättre förberedd. Istället för att bli rädd och få panik inser jag att det är just vattnets velighet vad gäller styrka och temperatur som fick det att kännas som om det var någon här. Förutom jag. Jag är här. Jag har lite ont i rumpan för det här golvet är hårt. Det är nog dags att stå upp igen. När jag var yngre vill jag minnas att vi hade en trädgårdsstol i duschen som jag kunde sitta i. Det var skönare än att sitta direkt på golvet.


Jag tittar ut genom den immiga glasdörren och drar förstrött med fingret över rutan. Jag drar mig till minnes hur jag brukade göra olika tecken i imman där det gick. Hade jag tur kunde jag se spår av mina tecken nästa gång jag duschade. Men nu är det som om något annat är i görningen. Jag kisar genom dörren, ut på sakerna som finns i den torra världen. Jag gnuggar fingret över rutan, fyller i taklampan. Nu syns den bra. Med nageln gör jag taklisten, ännu mer fokuserat nu. Perspektiv! Så ivägen! Jag stänger av ena ögat och ritar dörren ut i korridoren. Det är typ allt jag ser från kabinen, förutom klädkroken som sitter på dörren. Jag trycker visst lite hårt när jag tar bort imman mellan mig och kroken för duschdörren går upp, förutom att den inte alls gör det. Lite av den gör det, det som jag ritade som dörren ut går upp. Det är ju lite konstigt.


Min ihopsamlade värme strömmar ut genom hålet men ingen kyla kommer in istället. Det är angenämt och en smula inbjudande. Jag tar på mina igenimmade glasögon och duckar ut genom den öppna tredjedelen.


Här är allt som vanligt fast inte så kallt som det brukar vara när jag kommer ut. Jag är lite skeptisk till att gå ut från toaletten. Något känns lite konstigt. Det kan vara efterskakningar av min lilla panik tidigare, eller att jag inte är så van vid att vara naken. Jag tycker om att vara naken, jag är bara inte så van vid det. Min handduk hänger på sin stång. Jag tar den och hänger den över axlarna som en tunn mantel, lätt att kasta till marken när som helst. Jag vrider om låset och kliver ut i korridoren. Kvar i den ännu av fluktuerande grad rinnande duschen står mitt schampo och min tvål, kvarglömda.

fredag, april 21, 2006

No rights reserved

Jag har tittat runt lite på the Internet Archive de senaste dagarna, det finns verkligen hur mycket som helst. Och det bästa är att de har en hel massa gamla spelfilmer för gratis nedladdning eftersom copyrighten har gått ut (antar jag) och som därför befinner sig i the public domain. Häromdan såg jag Beat the Devil från 1953, den var faktiskt riktigt bra. Det fanns en svart humor på den tiden som jag gillar starkt.

Det finns flera olika format att välja mellan, däribland DVD-kvalitet, men för mig räckte det att ta MPEG-4-filerna som ligger på mellan 150 och 200mb. Inatt hittade jag original-Night of the Living Dead på archive.org, en film som jag saknat i mitt zombie-bibliotek. Dessutom hittade jag Herk Harveys Carnival of Souls, en 60-talsthriller som är helt lös men som jag har för mig att jag gillade när jag såg den senast. Två filmer till laddade jag ner inatt: The Last Man on Earth med Vincent Price, och City of the Dead (aka Horror Hotel) (som jag har en viss känsla av att jag sett förr, eller så liknar den nån annan film) med allas vår Saruman, Christopher Lee.

Dagens nyheter

Den har dagen har bjudit på två nyheter och jag har svårt att riktigt bestämma mig för vilken som är störst.

Den ena är att min nätverksladd tydligen räcker från internethålet till sängen, så jag kan ligga i sängen och, till exempel, skriva blogg.

Den andra är att pappa och Pia ska gifta sig.

Äsch, who am I kidding? Anywho, jag tycker det är fantastiskt roligt, även om jag missar själva ceremonin (som väl inte är så oerhört spännande kan jag tänka) så har jag kommit hem till festen iallafall.

Om man hade frågat mig för fem år sen vem i familjen jag trodde skulle gifta sig först hade ju pappa varit en högoddsare.

Och det kommer så lägligt med tanke på vad jag pratade med Ericas mamma om förra veckan (nämligen om äktenskapslagar och sånt). Tiden är liten. Nu ska jag sova.

tisdag, april 18, 2006

Lone pilgrim

Idag har jag genomfört min pilgrimsresa,kan man lite skämtsamt påstå. Jag har lite bilder.


"Now we rise, and we are everywhere" - inristat på baksidan av stenen, nästan gömt. Vackert så jag ryser. (Från From the morning, sista låten på Pink moon, hans sista skiva.)
En knasig lastbil i skogen.

Like lambs to the slaughter!

Men av någon djävla anledning var det något som tog udden av känslan - jag skyller på den kassa biografin jag aldrig skule slösat £2 på. Den är uppenbarligen skriven av en professionell biografi-skrivare som måste skaka fram en långsökt koppling till Nick för att liksom rättfärdiga att han skriver den (hans farbror är läkaren som hjälpte Nick till världen). Varken Nicks syster Gabrielle eller vännen och producenten Joe Boyd ville vara med i boken (jag fattar inte att han skrev den ändå) så han får inte använda citat från låtarna. Allt han har är en massa folk som träffat Nick nångång och desperat vill vara med i en bok. Tragiskt. Så istället för att njuta på tåget dit satt jag och var sur på Patrick Murphies eller vad han nu heter (jag orkar inte ens kolla upp hans namn, så arg är jag!) och det tog udden av min pilgrimsresa! Så. Nu känns det bättre.

Jag har en pajdeg i kylen men som vanligt har alla jag bor med något slags sjätte sinne så att de kommer ut i köket tio minuter efter att jag har börjat laga mat, och ska laga mat själva och jag är alldeles för självmedveten med min matlagning så jag satte in degen på kylning och satte mig och skrev det här. Jag trodde jag skulle hinna göra färdigt pajen och sätta den i ugnen tills Hendry - Bond börjar men det är om tio minuter så det låter lite i tightaste laget.

måndag, april 17, 2006

Mer snooker

Roligast igår var när de pratade om markörerna som domarna använder när de plockar upp bollarna för att torka krita och sånt från dem. De här markörerna är tydligen ganska nya påhitt i snookervärlden (åtminstone för kommentatorerna, som själva var proffs på femtio- och sextiotalen) och en av dem berättade om en domare som använde sina löständer för att markera var bollen låg. Sant eller ej, bilden av ett garnityr som ligger på den gröna mattan medan domaren rengör bollen är väldigt rolig.

söndag, april 16, 2006

Snookercitat

Snooker-VM har börjat och BBC streamar oavbrutet från båda borden (tyvärr bara för folk med brittiska IP-nummer). Jag är ju van att guidas av Eurosports bäste kommentator Kim Hartman (inte den här Kim Hartman) men BBC:s kommentatorer är inte så dumma de heller. Ett exempel: Den här turneringen är den första där domaren kan ta hjälp av tv-bilder för att se hur bollarna låg vid en återplacering. Steve Davis, i sin match mot Andy Hicks, passade på att bli den första spelaren i världen att be domaren att titta på tv-skärmen och kommentatorerna var väldigt glada över hur den här teknologin äntligen kommit till snookern och sånt. Så höll de på att lägga före- och efterbilder på varandra ett tag tills bolllarna var där de skulle och när alla var nöjda sa den ene kommentatorn "...but Andy isn't in the position he was, Dennis." Man kunde tydligen se Andy Hicks ben flytta sig mellan bilderna. Jag tyckte det var sjukt kul, jag tycker fortfarande det var sjukt kul men nu när jag skriver det känns det som om man kanske måste varit där. Jag vet inte.

I morse åkte den tredjedelen av de internationella studenterna som inte redan åkt iväg på påsklov, till Marocko, Erica inkluderad, jag exkluderad. (Frivilligt exkluderad alltså, jag kände inte att jag hade råd efter som jag lite satsar på Roskilde i år och avsett vad inte vill ha en upprepning av panka fotbolls-EM utan vill ha råd att njuta lite av VM och Malmösommar -06.)
Det gör inte så mycket än, det finns ju snooker och på tisdag ska jag till Tanworth-in-Arden. Jag hoppas verkligen att det blir lite fint väder, jag ser framför mig hur jag kliver av på stationen i Danzey efter att ha lyssnat på Nick Drake i en och en halv timme på tåget, vandrar genom en engelsk landsbygd som just håller på att spricka ut i försommar, längs dammiga grusvägar och små svartvita hus, till den lilla byn där jag letar upp hans grav, lägger en blomma och står en stund innan jag går in på puben och tar en öl till hans minne. Precis som alla andra pilgrimer antaligen gör. (Jag har bestämt mig för att inte se på det här äventyret med min sedvanliga självdistans och ironi utan faktiskt låta mig själv vara lite pretentiös, det är nämligen ganska mycket roligare så.)

fredag, april 14, 2006

Ruination Day Revisited

Så var det dags igen. Good friday också till råga på allt, det blir nästan för mycket. Tydligen är det Abraham Lincoln som åsyftas, och så då Jesus som dog på den här dagen, beroende på hur den ligger i samband med pingst och sånt antar jag.

Ericas föräldrar är här och hälsar på, i onsdags var vi i Bath och tittade på gamla romerska bad och hus byggda i gul sten. Så här:


Föga imponerad som jag var av gula hus tog jag inte några bilder på hela dan. Däremot fyndade jag två böcker, Ring av Koji Suzuki (som blev Ringu osv sen) och en Nick Drake-biografi som jag ska läsa innan jag åker till Tanworth-in-Arden nästa vecka när Erica och de andra är i Marocko.

Dessutom hittade jag en DVD som verkar spännande. Och i morgon börjar snookern!

torsdag, april 06, 2006

Kulturministern kommenterar kepsar och kalsonger

Hallands Nyheter berättade idag om hur Tullbroskolan i Falkenberg inte tillät häng eller kepsar i skolbiblioteket. Bland andra Sydsvenskan hängde på och tydligen fick till och med kulturminister Leif Pagrotsky upp ögonen för förbudet. Senast han var med på Clogger var han inte min favorit men han höjde sig några grader i min bok med det här citatet:

"Att man har keps på sig stör väl ingen så länge kepsen inte väsnas."

Så djävla bra. Men det bästa är väl att de fick dra tillbaka förbudet efter all uppmärksamhet.

Och, som avslutning: en bra liten text på temat ordningsregler.

måndag, april 03, 2006

Jag har varit så inne i Morrowind att jag inte ens tagit mig tid att skriva blogg! Så här en vecka in i spelet är jag level 9 men har ändå knappt gjort nånting vettigt. Det är sjukt stort. Och med två expansions och tusen moddar har jag ju råd att vänta tills Oblivion blir fyra år gammalt innan jag ger mig på det. Men innan dess får vi väl hoppas att de är klara med Fallout 3.

Annars händer det inte så mycket. Jag längtar hem och tycker det är mest skönt att det är mindre än två månader kvar. Inte för att jag vantrivs, det är mest att det känns som att jag har fattat grejen och att det räcker nu. Jag skulle gjort det här för fem år sen.

Det senaste på Lost-fronten är att jag läste om en bok som spelade en viss roll i ett avsnitt. Uttråkad som jag är beställde jag boken, och läste den. Den var riktigt bra även om jag inte helt och hållet ser hur den ska hjälpa mig att förstå Lost bättre. Det blir Lyotards uppgift istället.

Åh! Det här är det bästa som hänt i år! (Länken kräver nog en ganska snabb uppkoppling. Om du känner att din uppkoppling kanske inte är så snabb kan du välja mellansnabb eller långsam.)

måndag, mars 27, 2006

Half way mark!

Vi kom hit den 25 januari, det är två månader och två dagar sen. Vi åker hem den 29 maj, det är om två månader och två dagar. Alltså är idag exakt halvvägs. Sjukt.

Annat sjukt är att klockan är tjugo över sju och det fortfarande är lite ljust. (Den där timmen vi hoppar framåt gör verkligen skillnad.)

Dessutom har jag fastnat totalt i Elder Scrolls III: Morrowind som jag köpte i lördags tillsammans med The Simpsons Hit and Run för en lagom pris av £15. Det är en speciell känsla att utforska ett spel i en värld jag inte vet någonting om, med allt vad det innebär - inte bara spelets mytologi och karaktärer utan hur man lägger upp spelet, hur man levlar och allting. Och det är Stort. Synd bara att vara tvungen att spela trean när fyran just kom ut...

måndag, mars 20, 2006

Dagens ord: exacerbate

Ni vet hur det är: man slår upp ett ord man inte känner till och sen ser man det hela tiden. Men varje text jag läst de senaste veckorna har innehållt minst ett "exacerbate". Det börjar bli löjligt.

Jag skrev upp mig på en word-of-the-day-mailinglista (mer info här) för ett tag sen också. Bästa ordet hittills är nog ululate, skulle jag tro.
Det här (att skriva summeringar av böcker på engelska) är ju jobbigt för att jag inte vet hur jag ska göra det! Vilken skön insikt. Jag är inte dum, jag är bara van vid att kunna ta en form jag känner till och fylla den med mitt eget innehåll.

Så det hade varit skönt att få läsa någon annans först bara så jag vet vilken stil jag ska ha.

Dagens fråga, uppdaterad

"Om postmodern teori förnekar idén om ett framåtskridande samhälle, hur argumenterar man för paradigmskiftet modernism/postmodernism?" skrev jag för ett tag sen. Ikväll läser jag i Max Weber and Postmodern Theory, Rationalization versus Re-enchantment av Nicholas Gane, följande:
The term [postmodern], read literally as the union of 'post-', and 'modern', would seem to signify an order, ethos or movement which is beyond, against or after that of modern. Such an approach, though, should be treated with caution, for any idea ofthe postmodern as subsequent to or later than the modern is itself modern rather than postmodern in nature. It places the postmodern within a modern order of linear time, and thereby ties it to an underlying theme or metanarrative of historical progress or evolution. [...] It is suggested, instead, that the postmodern neither succeeds nor completely breaks from the modern, but exposes and transgresses the limits of modernity by embracing the experimental moment concealed within this order.
Det var ju bra att få någon annans tankar kring det.

Jag har börjat fundera lite på om inte Lost är ett ganska bra exempel på en serie som har både moderna och postmoderna drag. Jag återkommer i frågan.

söndag, mars 19, 2006

Ett vidgat demokratibegrepp? pt. II

Nu har resten av mina texter blivit publicerade på Lärarutbildningens hemsida. Det var skönt att läsa dem igen med lite distans, och inse att jag tycker att de håller, och att jag saknar lärar-grejen. Jag är ju lite dampig annars och risken finns väl att jag plötsligt tycker att det där med sociologi kanske vore något att satsa på, men nej. KME is the shit. Gött.

torsdag, mars 16, 2006

Om konst och pengar

Med risk för att få copyright-människor på mig lade jag just ut den här artikeln (i .pdf, Adobe Reader här) som handlar om en konstnär som ritar av pengar och erbjuder sig att betala med teckningarna istället för "riktiga" pengar. Det är ju sjukt intressant. Konstnärers verk är ju resultat av deras arbetstid, vilket enligt kapitalistisk logik gör dem värda pengar (i en grovt förenklad version, iallafall). Konstnären i det här fallet väljer att låta sitt verk "råka" vara värt lika mycket som sedeln det avbildar - så vad är skillnaden?

Och skulle värdet förändras om konstnären satte igång att massproducera sina verk? Warhol gjorde en silkscreen med tvådollarsedlar som såg ut att komma direkt från pressen. Ta det ett steg längre och börja använda dina egna pengar som valuta - är det bara simpel förfalskning, är det konst, eller är det något mer?

Det brukar tas för givet att ett föremåls värde ökar ju ovanligare, "unikare" föremålet är. Men ta två konstnärer (ett djävla tjat om konstnärer, jag vet) vars talanger är likvärdiga (vilket är svårt att jämföra såklart, men för exemplets skull). Den ena spottar ur sig tavlor i ett rasande tempo medan den andra tar sin tid på sig. Skulle den sistnämnda konstnärens tavlor vara mer värda för att de inte är lika många? Hur man än gör för att sätta ett värde på något blir det ju godtyckligt.

Jag tror det har gjort mig extra känslig inför pengars godtycklighet av att under årets första månad vara i Sverige och betala inträde till Crush med kronor, sen åka en sväng i Italien och betala för min espresso i euro, för att till slut hamna här och köpa Guinness för pund. Att gångra alla priser jag ser med femton samtidigt som jag vet att det inte riktigt stämmer gör att jag upplever att sakers värde blir lite luddigt i kanten...

Jag har en assignment på George Simmels Philosophy of Money, det är därför jag plötsligt kom att svamla om det här.

tisdag, mars 14, 2006

Tolv timmar i Caerdydd

I Ett Tidigare Inlägg skrev jag om EFIT - Ett Foto I Timmen. Jag har kommit mig för att göra det nångång hittills men nu när vi skulle åka till Cymru (Wales), Caerdydd (Cardiff) närmare bestämt, påminde Erica mig så vi bestämde oss för att ta ett foto i timmen på slaget kvart över. Resultatet finns här.

Caerdydd var schysst, påminde en del om Malmö tyckte jag. Lika stora (Caerdydd har ca 270 000 invånare mot Mallmös 250 000), up-and-coming universitet, levande musikscen. Jag skulle kunna tänka mig att bo i Caerdydd ett halvår-år sådär, lära mig språket och så. I framtiden kanske.

söndag, mars 12, 2006

Kafka ex machina

http://www.yelah.net/news/20060312222326

Hmm... Många arbetssökande sätter större press på personalavdelningarna... Är det bara jag som ser den självklara lösningen här?

lördag, mars 11, 2006

Fotoarkiv

...kom så slutligen för mig att fixa upp ett bildarkiv. Inte det snyggaste och mest effektiva kanske men det viktiga är att det ligger bilder där.

Jag kommer att lägga upp fler, dels allteftersom jag tar fler men jag tror nog att det är fler i huset som känner för att få sina bilder upplagda.

Nu däremot ska jag ta tag i mitt djävla assignment.

onsdag, mars 08, 2006

Tidernas feelgood-film

...såg just om Love Actually. I always cry at endings men det väller verkligen upp i mig när jag ser den där filmen. Shit vad bra den är!

...men det verkar som om jag har flyttat över bloggen till linus.rundberg.be till hälften, uppdateringarna hamnar här men RSS-feeden är fortfarande kopplad till den gamla adressen och jag kan inte göra nånting åt det som står på den (till exempel tala om för eventuella läsare att det är här de nya inläggen hamnar). Men det får jag lösa imorgon, eller ännu bättre när jag är klar med min assignment.

[Edit tolv timmar senare: det tog två minuter att fixa när jag väl bara gjorde rätt. Tss.]

Heja Barca!

Nästa vecka åker vi en sväng till Wales.

tisdag, mars 07, 2006

Dagens fråga

Fråga: Om postmodern teori förnekar idén om ett framåtskridande samhälle, hur argumenterar man för paradigmskiftet modernism/postmodernism?

Vidare meditation på ämnet: Det är klart, det behöver ju inte vara ett framåtskridande, det kan ju ses som en förändring, utan modernistisk värdetilldelning. Dessutom gör ju inte postmodern samhällsteori klart om ett paradigmskifte redan har skett, håller på att ske eller kommer att ske överhuvudtaget. Det är en djävla djungel det där, men jag tror att om ett år när jag ser tillbaka på den här postningen kommer jag att kunna svara lite mer tillfredställande. Eller inte alls - det skulle ju innebära att jag gör framsteg. Tss.

Förändringar a plenty

Jag har haft warez-abstinens sen jag flyttade hit och insåg att de spärrat alla fildelningsportar. Så till slut blev det som så att jag och Petter skaffade oss ett webbhotell och en domän till det. Så nu kan Petter tanka Lost och sånt och lägga upp det på servern och så kan jag FTPa hem det. Dessutom valde jag att flytta bloggen också så jag hoppas att folk hittar hit...

Nu har jag tagit alldeles för lång tid på mig att få något gjort! Usch.

onsdag, mars 01, 2006

Premiär!



Onsdag: städ-dag eller "Istället för ett brev hem" har premiär idag!
Förhoppningsvis pallar jag göra fler. :)